torsdag 17 mars 2016

Premiär för Prima form smyckeskollektioner

Under vinterns kalla månader händer en hel del i verkstaden här på Prima. Ni hör kanske inte så mycket ifrån oss. Vi drar oss tillbaka efter sommarens intensiva veckor och höstens kvardröjande värme, men i den stillhet och tystnad som uppstår därefter får kreativiteten utrymme att flöda. Prima form är vårt nya varumärke under vilket vi samlar våra egendesignade produkter. Och imorgon, fredagen den 18 mars, lanserar jag min nya smyckeskollektion.

Ekologi och miljö är en viktig del för oss i vårt liv och dessa tankar följer även med mig in i verkstaden. Det må vara slitna ord, men det naturliga och enkla är oftast det allra vackraste. Leran i sin helt naturliga form med sina olika nyanser är fantastisk och i ett par kollektioner ger jag dessa egenskaper utrymme att tala. Genom att arbeta med naturlig skönhet i kombination med äkta silver och guld vill jag förmedla en speciell känsla av lyx. 
 
 
 
CIRCLE Grey och olika nyanser av RAW Gold
 
 
RAW Soft Pink

 
RAW Gold Concrete
 
RAW Soft Pink
 
CIRCLE Grey & Black

 
STRIPE Grey
 
 
STRIPE och CIRCLE är två serier med handgjorda örhängen, tillverkade av vitaste porslin. De har en stilren design och finns i grått och svart. Stift i äkta silver och eco-certifierad smyckesask.
 
Från och med imorgon fredag 18/3 finner du samtliga örhängeskollektioner i Prima forms webbutik, här.
 
/Emma
 
 
 

 
 

tisdag 1 december 2015

Jul på Prima

Under hösten har vi hållit stängt på Prima för att kunna hantverka, skörda, förädla, baka, laga mat och inte minst umgås med varandra och barnen. Grunden till ett växthus har blivit lagd och under vintern och vårvintern hoppas vi kunna färdigställa det, så att vi kan börja odla. Men det blir också en fantastisk fikaplats till kommande säsong, det är jag säker på!

I lördags öppnade vi dock upp gården för julen och det var så himla roligt! Tusen tack till alla ni som kom förbi och drack lite glögg med oss, fikade i vår lada och hittade en och annan klapp till er själva eller någon ni tycker om..


 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alice var lilltomte och sålde knäck så det stod härliga till! Hälften av pengarna skänker hon på eget initiativ till Världens barn. Till sin stora lycka fick hon ha en kompis bredvid sig också, vilket så klart förhöjde dagen!
 
 
Till helgen öppnar vi igen. Hoppas vi ses då!
Lördag och söndag kl. 12-16.
 
Varmt välkomna!
/Emma och Martin

 

torsdag 24 september 2015

Ibland slår det mig. Så där plötsligt bara. Att här sitter jag. Bortkollrad. Utkastad. I stillhet. På den gotländska landsbygden. I en gammal mangårdsbyggnad. Som en liten del i en lång, hisnande, oändlig historia. Och lever mitt liv. Mitt kanske enda liv. Såhär? Hur gick det till? Och varför gör jag  det?

 
Lika snabbt slår det mig hur ofattbart hemma jag känner mig här. Martin säger det ofta också. Det känns som att vi känner Prima Gård så väl redan efter bara knappt två år. Gården, huset, marken, jorden. Allt känns alltmer som en självklar del av oss. Som vår, men så klart ändå inte. Absolut inte. Det är vår fulla övertygelse, att en sådan här plats kan man inte äga. Man ska inte tro att man kan äga den. Den typen av förhållningssätt är det som gör att människan förstör hela vår Moder jord. Vi sätter oss över henne. En sådan här plats kan man inte äga. Bara låna. Vårda. Bruka. Och känna tacksamhet över att få vara en del av.  


Jag satt en stund framför brasan sent igår kväll och läste i Mandelmanns självhushållningsbok. Jag älskar den! Den är vacker, sinnlig och rik på både lärdomar, praktiska råd och själslig visdom. Den är skriven av en familj som bor på och driver en makalöst vacker gård i Rörum på Österlen. Människor som länge inspirerat oss till att göra det vi gör. 
 
Några rader fångade mig totalt. Ord som är så enkla och fullkomligt självklara. Men samtidigt så stora och hisnande. En känsla av att jag inte vill att livet ska vara sådär förgängligt som jag vet att det är, sköljde över mig. Vi alla vet ju det. Men människan har en tendens att skärma sig från realistiska tankar och leva på som om livet vore just... oändligt. Fast det är ju samtidigt den där enkelheten, just den, som lockat mig och Martin till att byta livsstil. Att backa tillbaka från den del av världen som bara pågår, snurrar, utan att man har en chans att hinna känna efter eller reflektera. Att lämna och ta avstånd från det materiella har gjort att vi kunnat gå till grunden med vad det är vi faktiskt behöver och vill ha.
 
 
Det här är vad jag läste:

Det ligger en lockelse i att tänka att det man gjort och lämnar efter sig en gång ska försvinna och multna ner. Återgår till ursprunget, naturen, för att lämna plats åt nya människor att göra nya upptäckter på. Vissa spår kan finnas kvar, men knappast mer än så. Något av det mest lockande som finns är att upptäcka rester från historien, en gammal mur, kanske en stensatt halvt igenväxt trappa eller en hålväg, eller att få se ett tidigare hamlat träd som åter tagit kommandot över sitt liv och skjutit nya grenar. Då får ens fantasi något att ta spjärn emot och kan sätta fart mot nya upptäckter.
    Så vill vi ska ske med platsen vi just nu håller till på. Vad är det för mening att bygga i alltför varaktiga material som exempelvis stenhård armerad betong när nya generationer ändå kommer att vilja ändra och sätta sina egna fotavtryck just här? Det är ju en sak om Öresundsbron byggs så, men något som bara ska bebos och arbetas på under en relativt kort tid - då kan lera och sand duga! (Mandelmann, Självhushållning på Djupadal.)
 
 
Jag älskar den här typen av förhållningssätt! Och jag arbetar hårt för att en vacker dag verkligen bli vän med tanken. På riktigt. I hjärta och själ. Att verkligen acceptera att livet är tillfälligt. Landa i det. Förgängligt. Litet i förhållande till naturens storhet. Och på så sätt himmelskt vackert. Och värdefullt. Det gör inte livet mindre viktigt eller mindre smärtsamt. Livet är det viktigaste vi har! Men förgängligheten tror jag  är en vägvisare som vi alla behöver. Vetskapen om att livet när som helst kan ta slut, gör att vi måste se till att försöka leva det så som vi vill leva det. Det står inte där och väntar. Vi kan inte stå där och vänta. Inte om vi har en möjlighet att förändra det vi inte trivs med. 
 
 
Och att vi, jag och Martin, kommit till den insikten och agerat på den i unga år, det är jag så glad för. Att vi inte går där i vårt gamla liv och är missnöjda. Och bara drömmer. Klart vi drömmer här också. Ännu större drömmar! Men vi har klivit ur den där turbulenta epoken, den som var full av yttre påverkan, stress, hets och en strävan mot vad? Mer pengar? Finare hus? Dyrare bil? Bättre jobb? Vi har klivit in en annan tid. Vänt på steken och fokuserar på vad vi faktiskt behöver. Och allt det finns ju här. I enkelheten. I det där livet som inte delas in i jobb och fritid, utan som flyter ihop till en enda tillvaro. Att vi sedan är igång mest hela tiden och har en massa projekt här också, det är en annan sak för oss. Det är ett sätt att smycka den där drömmen. Att helt enkelt... leva den. 

 
Psst. Mandelmanns självhushållningsbok finner du inom kort i vår webbutik. Där samlar vi det bästa från Prima Gårdsbutik, och framför allt det vi älskar som mest. Dags att fortsätta plåtningen av produkter, så att vi snart kan öppna upp!
 
/Emma