Trots att vi förmodligen arbetar mer än i vårt tidigare liv, så är det här på ett helt annat sätt. Vi jobbar för varandra. Vi jobbar för oss själva, för familjen och för våra barn. Oavsett om vi mustar äpplen, kokar marmelad, gör keramik, finsnickrar, bygger, planerar eller skissar för kommande sommarsäsong, så är det sysslor vi brinner för. Som vi gör för att vi vill. Och vi lever ju trots allt efter den övertygelsen, att vi ger våra barn det vi tror att de mår bra av. Tid med sina föräldrar. Tid att få vara färre och kortare dagar på förskolan. Tid att bara vara hemma, få skrota i pyjamas en helt vanlig vardag i november. Eller i februari. Eller i april. Tid att vara ute i naturen, springa, röra på sig. Upptäcka.
Vi lever inte efter övertygelsen att barn behöver kvalitetstid med sina föräldrar, inte på det sätt som begreppet ofta definieras idag. Vi tror att de behöver tid. Helt enkelt vanlig tid. Vi tror att de behöver någon som hör vad de säger när de känner för att prata. Vi tror inte på begreppet kvalitetstid i den bemärkelsen att vi har en viss tid varje vecka då vi gör något speciellt eller då vi sitter ner med dem och lyssnar. I ärlighetens namn så ogillar jag starkt ordet kvalitetstid. Vad är det för något egentligen? Jag tror inte att vi kan punktmarkera våra barn, boka in "lyssnatid". Både jag och Martin är övertygade om att våra barn kommer känna att de fått vår uppmärksamhet fastän vi stökar runt och utför sysslor samtidigt som vi umgås med dem. Att känna sig inkluderad är det viktigaste för inre trygghet. Skolan jobbar mycket med det. Så varför skulle inte vi föräldrar göra det?
Naturligtvis tycker också vi att det känns tungt ibland. Inte heller vi orkar lyssna och prata alltid. Vara till hands. Ge den där uppmärksamheten som man helst av allt vill. Jag vet inte hur bra vi lyckas, vi känner oss också misslyckade ibland, irriterade. Men vi lever åtminstone efter visionen att Prima Gård är något vi gör tillsammans och vi hoppas att våra barn ska ha känt sig inkluderade den dag de blickar tillbaka på sina något galna föräldrar. Vi hoppas att de ska känna att de fått vara med.
De kommer nog inte känna att vi suttit ner så ofta och kanske ritat tillsammans med dem, men de kommer förhoppningsvis ha upplevt det jag har så goda minnen utav; att ha suttit i (i mitt fall) mormors kök, ätit goda mackor, kakor, bullar, precis lagom al dente snabbmakaroner dränkta i smör.... Jag har suttit i mormors kök medan hon gjort en massa andra saker än att ge mig fullt fokus. Men hon var där. Och jag var med! Jag var en del av vår verksamhet. Vår lanthandel. Morfars bageri och alla de sysslor som hörde därtill. Och för mig har det varit bästa tänkbara uppväxt. Det har gjort mig självständig. Handlingskraftig. Och positiv. Det har gjort mig till en person som högt värdesätter samhörighet.
Något vi blivit varse sedan vi kastade om vårt liv, från anställda till egenföretagare, från storstadsbor till lantisar, från villaägare till gårdsägare, från att ha haft ett ganska inrutat liv, eller åtminstone levt vårt liv inom en relativt avgränsad radie i stan att, inte vardagen, men däremot årets cykel är inrutad eller snävare i den här typen av tillvaro. här. Redan efter en säsong har vi växlat in vårt veckofokus mot ett års- eller säsongsfokus. Vad ska vi hinna med innan det blir midsommar nästa gång? Vad vill vi förbättra, förändra, bevara, vässa..?
Det är januari nu och vi har så mycket som vi vill få gjort innan midsommar! Vi ska bygga ett bageri. Litet men ändock. Vi bakade i vårt lilla bonnakök sommaren som gick och det är ingen långsiktig lösning alls. Dessutom hade vi turen att få tag i en stenugn alldeles i närheten av där vi bor och därigenom blev vi ju rent tvungna att ta chansen! För att bageriet ska bli möjligt måste jag dock krympa min keramikverkstad från två rum till ett. Utöver det ska vi bygga om vår tvättstuga till diskrum för Prima. Vi ska bygga om en del av ladan till innefikaplatser. I somras klarade vi oss med bara en gårdsplan, men det vore ju lite väl naivt att tro att kommande sommar bjuder på samma oslagbara väder som förra säsongen gjorde..!
Ja ni ser. Vi har att göra. Och vi grejar mest hela tiden. Vi sitter inte så mycket stilla med våra barn, Men nog hoppas jag,verkligen innerligt, att de känner att de har del i våra projekt och att de kommer blicka tillbaka på sina halvt galna föräldrar med ett leende på läpparna..
Idag ser ni bilder på porslinsskålar in the making. Glasyrbränningen är igång just nu och jag hoppas kunna öppna ugnen innan jag kryper ner till kvällen. Lika spännande varje gång! Och lika förundrande varje gång resultatet är det önskade.. ;) Dessa ska få en transparent blank glasyr invändigt, men får behålla sin matta utsida.
/Emma
