En oväntad storm

När jag var i 10-årsåldern var jag och min familj på hjälpsändning i Estland. Det var en oerhört mörk upplevelse, samtidigt som den gav mig en viktig insikt om att alla barn inte har det lika bra. Att vi alla har olika förutsättningar och olika möjligheter i livet. Jag minns resan som igår. Det stora slottsliknande barnhemmet. Mörkret. Kylan. Rummet med alla järnsängar. Den oerhört söte pojken i gula mysbyxor som min mamma så gärna hade velat ta med sig hem ;) 

Jag minns ålderdomshemmet där barnen från barnhemmet hamnade om de inte lyckades ta hand om sig själva vid 18 års ålder. Ålderdomshemmet som man aldrig någonsin fick lämna. De råa, kalla korridorerna. Skuggorna som vankade där i mörkret. Som vi inte såg ansiktena på. Jag minns att jag kisade för att försöka se dem. De vankade likt vålnader. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.. Jag minns kvinnan med luva som stod och dunkade huvudet i väggen. Den stickande stanken. Doften av parfym som vi fått ingniden på händerna för att försöka stå ut. Vi blev ombedda att hålla den parfymerade handen mot näsan. Jag minns den lilla tanten som jag mötte när jag i panik sprang ut för att ta luft. Stod inte ut med stanken. Tanten, som stod och tryckte ner fuktiga löv i sina trasiga skor. Fuktiga novemberlöv, för att värma sina fötter.

Jag minns lukten av fukten. Dimman. Mörkret, återigen. Men också glädjen, ljuset och den iver som både barn och vuxna visade när vi gav dem frukt. Toalettpapper. Kläder. På senare år har jag förstått varför vi barn fick i uppgift att springa runt och skala den där frukten åt barnen. Det var för att föreståndarinnan inte skulle ta dem själv när vi hade gått.. 

Jag minns min egen hunger. Frukostbordet med sardeller där huvudet och ögonen satt kvar. Min pappa tog en i ren hungerspanik och svalde den hel. Torra brödskalkar och härsket smör. Jag minns att min mamma frågade mig vad jag ville ha att äta när jag kom hem och jag minns vad jag svarade: "Makaroner med mycket smör, smält ost och massor av ketchup!

Den där resan var obehaglig och nyttig. Den gav mig perspektiv och en insikt som jag ofta återvänt till genom åren. Men tyvärr gav den mig en ytterligare rädsla som tyvärr hänger kvar. Rädslan för stormande hav. Stormen kom nämligen när vi skulle åka hem. Vi låg i en hytt under bildäck på färjan. Brandlarmet gick. Strömmen gick. Bilarna kasade på varandra ovanför huvudet på oss. Det skrapade som om vi gick emot havsbotten mellan varje våg. Det smällde och dånade. Hela natten. Och min moster låg vid fotändan av min säng och kräktes i dammsugspåsar..

Skräcken förstärktes ett par år senare när Estonia faktiskt gick under.  Jag insåg att vi bara haft en ren tur som kom i hamn den där natten..

Den här rädslan besvärar mig inte så ofta. Men kanske lite oftare nu när jag valt att bosätta mig på en ö ;) Jag har sagt till Martin från början att jag mer än gärna bor på Gotland. Jag älskar livet vi kan leva här! Men jag ger mig inte ut på havet när det stormar.

Idag skulle vi ut på havet och vidare till Skåne för att fira Alice femårsdag! Som vi har längtat! Men från ingenstans kom stormen. Vinden började vina utanför fönstret när jag satt på jobbet idag. Regnet började ösa och haglet likaså. 10 m/sek ändrades snabbt till 21-24 m/sek. Hela min kropp tvärnitade. Jag vägrade. Och ombokade.

Alice födelsedag är inte förrän på torsdag, så vi hinner fram i tid! Och i väntan på att stormen ska bedarra har vi låtit barnen festa på en skumraket och lite juice. Det funkade fint som plåster på deras små sår..! ;) 

/Emma

Bland bomber och tandrader..

Här hade vi grävaren på åkern igår som ringde lite skärrad och berättade att han hittat en bomb. Eller granat. Eller vad det nu kan vara. Någonting från kriget är det onekligen. Han fick upp den i skopan och fick sig nog en smärre chock. Nu ligger den här ute, svart och lerig..

Polis och militär är i antågande för att undersöka saken. Jag menar, det är väl dags med lite polis här också, med tanke på att brandkåren redan varit här ;) Denna okända socken undrar nog snart vad vi är för ena som flyttat in på Prima.. Vi bjuder på den ena utryckningen efter den andra. Man kan ju åtminstone hoppas att de skippar blåljusen den här gången..

Nåja, Alice var så klart nyfiken, så vi gick in i hönsgården hon och jag. Där ser man bomben genom stängslet. Henning stod bredvid och ropade:
- Var är bonden mamma?! Var är bonden! =)

På väg mot stängslet hittade vi ytterligare en "fornlämning". Var det en vårblomma undrade Alice? Vit med blå ränder.

Nej, inte riktigt. En gammal tandrad. Mossig. Uråldrig. Och faktiskt ganska vacker. Martin tyckte jag var lite väl udda när jag sa att vi kanske ska hänga den på väggen..

Idag har den sista stora oljetanken åkt ut också och mitt ugnsrum står äntligen tomt! Lite olja är spillt på golvet och måste så klart saneras. Och el måste dras in. Men sedan så. Sedan har jag nog allt som behövs för att komma igång på riktigt!

Trevlig helg till er alla!

/Emma

Helgens vansinne..

Ja ni, det där vårvädret som vi beställde till helgen. Det uteblev minsann. Istället kom en snöblandad storm och blåste mössorna av oss..! Här på gården har vi hemmafixat lite. Just den här helgen är ett levande bevis på Martin och mig. I ett nötskal. Ett rent, skärt nötskal.

"Vi tar det lugnt och myser i stormen. Vi behöver inte göra någonting. Kanske bara svarva lite prototyper och rensa undan lite flyttkartonger i gästrummet längst bort så att vi kan utöka verkstaden dit." Ja, så lät det vid frukostbordet i lördags. Innan jag kom på att vi ju har en gammal restrulle med tapet som skulle passa jättefint i kökshallen. Eller fulhallen som vi kallat den. Vid köket. "Det är ju inte så jobbigt att sätta de där små plättarna. Nej, jag åker och köper lite tapetklister. Svarva du så länge!" Sagt och gjort. Martin svarvade i stormen och tapeten åkte upp. Och plötsligt är den skarpa gröna färgen inte längre ful. Utan... självklar på något vis. För ynka 50 kr är fulhallen räddad!

Under tiden kom Martin på att vi ju har lite vit fogmassa. Och kökskaklet var ju helt ofogat. "Det kanske du kan fixa älskling? Om jag nu tapetserar åt dig.." Jo jo, det kunde jag väl. Sagt och gjort. Fogmassan på plats.

Lite skillnad blev det.

Martin fortsatte: "Thomas sa förresten att vi kan få ta de där turkosa gamla fönstrena i hans lada." 

"Va?! Men då måste vi åka dit och hämta dem med en gång! Tänk om han kommer på att han vill ha dem själv? Eller om någon annan hittar dem!" Sagt och gjort. Till ladan. Hämta fönster.

Vid söndagens frukost sa jag att jag verkligen ville fokusera på att rensa ut det där gästrummet. Jag behöver mer utrymme om jag ska kunna komma igång och producera. I samma mening, och jag menar verkligen i samma mening, så frågade Martin när vi tänkt renovera salen egentligen. Vi satt i den och han blickade runt på den vita strukturtapeten från 90-talet. Ni vet, en sådan där som i alla fall jag brukade pilla på i smyg när jag var liten... Så att det blev en massa vita frigolitaktiga smulor på golvet. Min morfar blev ursinnig när jag gjorde så. Men det var ju så svårt att låta bli! Nåväl, Martin reste sig från frukostbordet och drog ta i ett hörn. "Kolla, här finns ju originaltapeten!"

Ja, resten förstår ni säkert. Jag fram. Drog ännu hårdare. Gick igång. Fortsatte dra. I sisådär tre timmar! Och här sitter vi nu. I en sal med den hundraåriga tapeten blottad. Smyckad av en hel del spackel och ett och annat hål. Martin grävde sig nämligen ända in till den allra första stenväggen på ett ställe och på ett par andra ställen gick den lite sönder.. Men där mina vänner. Där trädde till slut mitt sunda förnuft fram och sa STOPP! "Det där gör vi inte idag. Kanske om tio år, men inte idag! Och du min älskling, fortsatte jag, du har en sönderhackad vägg att spackla. Och jag, jag har en överspacklad gammal bård att ersätta med en nygammal, betydligt bredare bård.. 

Ja, suck. Vi har verkligen kul när vi gör sådant här. Men vi är ju bara helt hopplösa.

Det är väl bara att hoppas att nästa galna infall sker på "rätt" ställe. 

/Emma

Trots och Vata

Vi har en hel del trots här hemma just nu, från båda grynen faktiskt. Henning ligger gärna på marken och gråter förtvivlat. Eller skriker åt storasyster. Hon i sin tur har upptäckt möjligheten att reta honom. Och att konsekvent säga emot sina föräldrar.

Det går ju verkligen i perioder, tack och lov. Man får en paus när man som mest behöver det. Och när man börjar känna att harmonin fått råda ett tag. Ja, då kommer den igen. Trotsen.

Just idag somnade Henning på väg ut till havet och jag och Alice fick en stund på tu man hand. Det var välbehövligt. Och skönt. Bara hon och jag. Vi kunde småprata. Kasta sten. Sola näsan. Och ta roliga foton! =)

Ibland känns det som att jag får vara arg precis hela tiden. Och vara det där tråkiga planket som all kommunikation ska studsa emot. Just nu är det så... I sammanhanget berättade en kär kollega till mig om Ayurveda och vilket element som dominerar mig. Vata. Jag börjar tro att det ligger någonting i det.. 

Hon sa att Vata står för entusiasm och energi. Kreativitet. Men också oregelbunden hunger och matsmältning. Vata lär sig saker fort, men glömmer också lika snabbt. Och är rastlös. Vill att saker ska gå fort och har en tendens att oroa sig. Men, avslutade hon, och det tog jag fasta på. Vata är också inspirerande. Puh, okej, inte bara dåliga saker alltså.. ;)

Mycket stämmer. Jag behöver verkligen lära mig att komma ner. Eller att hålla mig nere. Jag kan ta en långsam promenad. Till en början. Men jag ökar snabbt tempot. Inte för att jag stressar, utan mer för att jag blir så upprymd av allt härligt jag ser. Eller av musiken i lurarna. Eller av viljan att komma hem och få påbörja dagen med de andra i familjen.. Varför inte jogga när man ändå har chansen?

Det finns en till i familjen som är Vata. Kanske mer än mig. Vår ljuvliga lilla tösabit. Och om jag är en raket, så är det bara förnamnet till vad Alice är. Hon hinner be om mjölk minst tre gånger innan jag ens hunnit skicka signalen till hjärnan att armen ska sträckas ut mot mjölkpaketet. Och då är jag mycket Vata. Hon slamrar med klackskorna samtidigt som hon äter, oavsett hur tydligt vi försöker be henne sitta still. Hon kasar fram och tillbaka på stolen och drar gärna samtidigt i stolen bredvid så att den också kasar längs golvet. Hon säger tack för maten innan vi andra hunnit lyfta gaffeln till andra tuggan ens. Och hon kan nästan omöjligt vänta på sin tur ;)

Alice vill själv. Hon har alltid velat själv. Och hon är väldigt självständig för sin ålder.

Men hon är Vata och jag behöver Kapha, haha! Hon och jag ökar varandras tempo istället för att ge varandra lugn. Och trotsiga dagar är nog de andra elementen i det närmaste borta i våra kroppar. Då är det intensivt må jag säga..

Men idag fick vi alltså en stund. En riktigt lugn stund. Och jag känner att vi behöver mer av den tiden. Vi behöver mer mor-dotter-tid. För hon får ju trots allt vänta för det mesta. Lilebror skriker nog högst. Men när vi väl är själva, så är hon lugnet själv. Och jag också. Ett bra sätt att hitta Kapha, med andra ord ;) Ja, upp på priolistan. Mamma-Alice-tid!

I helgen ska vi försöka hägna in hönsgården så att de ljuvliga får komma ut och se dagens ljus! En höna, döpt till Malin, ruvar för fullt och vi får inga ägg, så undrar hur många hon har där under. Martin har inventerat en gång och då var det sex..

Den händige gårdskarlen ska få svarva lite till också. Ljusstakarna har gått en vända till snickeriet, men vi har ett par punkter att fila vidare på. Otroligt spännande!! Jag vill så gärna att de ska bli verklighet!

Vatten och avlopp ska in i min keramikverkstad också. Det gör vvs:aren. Och det ska bli riktigt skönt, att slippa ränna efter vatten någon annanstans.

Trevlig helg till er alla! Vi beställer exakt samma väder som idag!
/Emma

Morgonpromenad i bilder

Sist berättade jag för er om min morgonpromenad. Promenaden längs gotländska grusvägar. Genom lammhjorden. Förbi havet. Genom den djupa skogen. Ut i det flacka militärområdet. Och hem till Prima. Jag tänkte ni skulle få följa med mig ett varv. Vi börjar, där vi slutar.. Och hörni, lägg till lite fågelsång, sol och vind i era sinnen. Och glöm inte att lyssna till de bräkande lammen... ;)

Tillbaka hemma. Och vilket välkomnande sen! =)

Hoppas ni har en skön dag! Själv ska jag ut i verkstaden en stund till..

/Emma

Häromdagen var jag ute på Bungenäs och promenerade med kameran i hand. Detta fantastiska ställe! När jag ser att de bygger där ute, så hoppas jag innerligt att de inte förtar den genuina känsla som finns där nu. Det karga. Ödsliga. Forna militäriska. Industriella. Råa... Och stilla vackra.

Jag promerade på stranden (brukar gå längs grusvägarna annars) och där marken höjer sig befann jag mig plötsligt långt ner, omgärdad av höga sanddyner. Som i ett grustag. Jag klättrade upp på en platå av sten och betong och kände att blocken inte var helt stabila. De vacklade. Jag fotade, andades och förnimde en nerv av oro som påminde mig om att ingen, verkligen ingen visste att jag var där ute just då. Vem skulle ens börja leta på Bungenäs?

Nej, jag klev ner igen. Gick tillbaka en bit och tog mig sedan upp för den grusade slänten. Ett steg upp, två ner.... Men till slut lyckades jag kravla över kanten och kände mig hyfsat glad över att ingen sett mig där, stånkandes, hasandes, på alla fyra.

Äntligen uppe, med klappande hjärta, förbannande mig själv att jag tagit onödiga risker för vackra bilders skull och ..... titta vad jag möttes av! Den där intuitionen ska man visst inte underskatta ändå..

Just idag, lördag eftermiddag har vi varit ute i vårvädret hela dagen! Eller, en stund var vi inne och då kunde jag sitta och skriva. Alice lyckades locka med Henning i en barbie-lek och han tog sin roll som Kiera på största allvar! ;) Småbröder kan man visst få till vad som helst! Jag satt i salen och skrev och Martin stod på gårdsplan och svarvade en prototyp åt mig. Jag har en ljusstake som ska tillverkas dels helt i trä och dels i trä med keramikdetalj. Och äntligen verkar vi fått napp hos ett snickeri. Så kul! Men. De vill så klart ha en prototyp. Och det är den som Martin jobbat på idag. Vi har några justeringar   kvar, men den ser riktigt bra ut! Min händige man! Bara ställa sig och svarva så där..

Ja, vi har många trådar igång samtidigt. Vi jobbar "officiellt" långt mycket mindre än vad vi gjorde i Malmö. 48 timmar totalt på två personer per vecka, men utöver det så har vi ju alla dessa drömmar som vi vill förverkliga. Vi känner ingen stress, men vi vill så mycket! Vad som känns underbart är att vi kan gå runt på hälften av den månadsinkomst vi hade på fastlandet. Hälften! Vi har god mat, i största mån ekologisk, och vi har hela, rena... Nej förresten. Rena är de då rakt inte längre. Men vi har hela kläder! Vi har mycket mer tid med barnen och varandra och det är allt vi begär. Nu kommer dessutom våren och besöken blir säkert tätare och då har vi ännu mer av det vi behöver och vill ha för att må bra..

Det där med drömmar och egen verksamhet är ju verkligen bara roligt och något vi skissar på för att vi vill. Vi vill i förlängningen kunna twista till vår tillvaro ytterligare med gårdsbedriven verksamhet. Det betyder inte att vi har storslagna drömmar. Vi behöver inte en massa pengar. Men vi drömmer om att kunna ses kl. 10 för en fika på bänken här utanför. Eller en lunch i trädgården. Eller i salen.. Vi kan tänka oss att jobba hårt sommartid om vi får lov att ha det så som vi har det nu, resten av året. Det är en livskvalitet som vi inte vill mista!

I morse tog jag ytterligare en promenad som började med en smal väg ned förbi en lammgård. Bara att gå igenom lammhjorden är en upplevelse. Rundan fortsatte in i skogen, den mörkaste av smålandsskogar, som både jag och Martin har vuxit upp med. Sedan avslutades rundan med havsglimtar. Det är en av de saker vi tycker så mycket om med Gotland. Här finns havet och den djupa skogen. Slätten som är så unik och det karga blandat med mjuka sanddyner och vackra ängen. Allt på en och samma plats!

Något vi dock påminns ofta om är hur landsbygden först blev rotat i våra kroppar. Vi växte upp på landet. Därefter bodde vi länge i storstaden och blev präglade av dess mentalitet, konsumtion och stress. Nu är vi i ett läge där vi lever närmre jorden än vad någon av oss någonsin gjort tidigare. Och ju närmre vi kommer, desto mer vill vi ha. Av det som är mindre. Vi vill inte köpa mer än vi behöver. Vi vill inte fresta på, varken miljö eller ekonomi mer än vad som är nödvändigt. Vi vill bara vara. Vara i det lilla.

Sov gott kära läsare! Och tack för trevliga mail! Det är så roligt när ni som kikar in också hör av er. 

På tal om att sova gott. Det har vi förmånen att göra sedan en dryg vecka tillbaka. Lillebror har flyttat in hos storasyster och plötsligt sover båda som små grisar. Ända fram till morgonen. Nåja, peppar, peppar.. Men efter fem sönderhackade småbarnsår, så är det en ren ynnest att få vakna efter en hel natts sömn. Det svåra i det hela är att jag inte längre får ligga och gosa med de små under täcket. Nej, Henning har tagit ett tydligt kliv från mamma, mot självständighet, och går demonstrativt förbi oss på morgonen istället för att krypa ner. Usch, det smärtar mitt modershjärta.. Verkligen. Men sömnen är god. Den är god! (Läs: halleluja! ;)

/Emma