En oväntad storm

När jag var i 10-årsåldern var jag och min familj på hjälpsändning i Estland. Det var en oerhört mörk upplevelse, samtidigt som den gav mig en viktig insikt om att alla barn inte har det lika bra. Att vi alla har olika förutsättningar och olika möjligheter i livet. Jag minns resan som igår. Det stora slottsliknande barnhemmet. Mörkret. Kylan. Rummet med alla järnsängar. Den oerhört söte pojken i gula mysbyxor som min mamma så gärna hade velat ta med sig hem ;) 

Jag minns ålderdomshemmet där barnen från barnhemmet hamnade om de inte lyckades ta hand om sig själva vid 18 års ålder. Ålderdomshemmet som man aldrig någonsin fick lämna. De råa, kalla korridorerna. Skuggorna som vankade där i mörkret. Som vi inte såg ansiktena på. Jag minns att jag kisade för att försöka se dem. De vankade likt vålnader. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.. Jag minns kvinnan med luva som stod och dunkade huvudet i väggen. Den stickande stanken. Doften av parfym som vi fått ingniden på händerna för att försöka stå ut. Vi blev ombedda att hålla den parfymerade handen mot näsan. Jag minns den lilla tanten som jag mötte när jag i panik sprang ut för att ta luft. Stod inte ut med stanken. Tanten, som stod och tryckte ner fuktiga löv i sina trasiga skor. Fuktiga novemberlöv, för att värma sina fötter.

Jag minns lukten av fukten. Dimman. Mörkret, återigen. Men också glädjen, ljuset och den iver som både barn och vuxna visade när vi gav dem frukt. Toalettpapper. Kläder. På senare år har jag förstått varför vi barn fick i uppgift att springa runt och skala den där frukten åt barnen. Det var för att föreståndarinnan inte skulle ta dem själv när vi hade gått.. 

Jag minns min egen hunger. Frukostbordet med sardeller där huvudet och ögonen satt kvar. Min pappa tog en i ren hungerspanik och svalde den hel. Torra brödskalkar och härsket smör. Jag minns att min mamma frågade mig vad jag ville ha att äta när jag kom hem och jag minns vad jag svarade: "Makaroner med mycket smör, smält ost och massor av ketchup!

Den där resan var obehaglig och nyttig. Den gav mig perspektiv och en insikt som jag ofta återvänt till genom åren. Men tyvärr gav den mig en ytterligare rädsla som tyvärr hänger kvar. Rädslan för stormande hav. Stormen kom nämligen när vi skulle åka hem. Vi låg i en hytt under bildäck på färjan. Brandlarmet gick. Strömmen gick. Bilarna kasade på varandra ovanför huvudet på oss. Det skrapade som om vi gick emot havsbotten mellan varje våg. Det smällde och dånade. Hela natten. Och min moster låg vid fotändan av min säng och kräktes i dammsugspåsar..

Skräcken förstärktes ett par år senare när Estonia faktiskt gick under.  Jag insåg att vi bara haft en ren tur som kom i hamn den där natten..

Den här rädslan besvärar mig inte så ofta. Men kanske lite oftare nu när jag valt att bosätta mig på en ö ;) Jag har sagt till Martin från början att jag mer än gärna bor på Gotland. Jag älskar livet vi kan leva här! Men jag ger mig inte ut på havet när det stormar.

Idag skulle vi ut på havet och vidare till Skåne för att fira Alice femårsdag! Som vi har längtat! Men från ingenstans kom stormen. Vinden började vina utanför fönstret när jag satt på jobbet idag. Regnet började ösa och haglet likaså. 10 m/sek ändrades snabbt till 21-24 m/sek. Hela min kropp tvärnitade. Jag vägrade. Och ombokade.

Alice födelsedag är inte förrän på torsdag, så vi hinner fram i tid! Och i väntan på att stormen ska bedarra har vi låtit barnen festa på en skumraket och lite juice. Det funkade fint som plåster på deras små sår..! ;) 

/Emma