Tillbaka till Skåne...?

Idag kommer Martin hem från Malmö. Och igår när jag pratade med honom sa han, precis som jag sa när jag var där, att det kändes som att hälsa på i sitt eget liv. Han sa det dock med lite mer sorg i rösten än vad jag gjorde...

Allt i Malmö bara pågår. Fastän vi inte är där. Så där som man kan känna när man förlorat någon som gått bort. Allt bara fortsätter. Precis som vanligt. Och för en själv är absolut ingenting som vanligt. Aldrig mer som vanligt. Den känslan har jag fortfarande inte blivit kvitt sedan min mamma gick bort. Jag tycker verkligen att det är märkligt att allt bara pågår. I samhället i stort. Och i städerna i synnerhet, tror jag. Folk jobbar och jobbar. Sliter och stressar. Butiker och kontor öppnas och stängs. Kön är alltid lika lång på ICA. Vi jobbar så mycket mer än vi är lediga.

För mig är insikten grunden till allt. Insikten om att livet kan ta slut så snabbt och så tidigt. Jag tar faktiskt inte en enda dag för givet, för jag vet att det kan vara slut imorgon. Jag kan inte tänka att våra drömmar kan förverkligas om tio år. Eller om tjugo år. För vem vet var vi är då?

Samtidigt som jag är glad och tacksam för den medvetenheten, så kan jag ibland avundas människor som bara springer på. Som rycker på axlarna åt faror, som känner sig trygga i att livet säkert blir långt. Varför skulle det inte? 

Men för mig känns det omöjligt att jobba mer än jag är med mina barn. Att satsa på karriär och samtidigt känna att jag missar deras uppväxt. Eller att, Gud förbjude, komma på i efterhand att jag faktiskt inte var där. Att jag missade dem.

Jag säger inte att alla som jobbar heltid missar sina barn, Men jag och Martin hittade inte balansen. Vi plöjde oss igenom veckorna med en intensiv längtan efter helgen. Och när helgen väl var där, så fasade vi inför nästa veckas stress med hämtningar, lämningar, resor och krav... Livet var inte skönt för oss i den miljön. Det är bara så. 

Det må vara drastiskt att ge upp allt och kasta sig ut på okänd mark. Långt ut på vischan. På en ö. Mitt ute i havet. 

Men vi är övertygade om att vi inte hade kommit undan annars. Och vi är inga mellanmjölksmänniskor. Vi har det där drivet som egentligen passar i det livet som vi inte vill ha. Hade vi bosatt oss utanför Malmö, så hade vi ändå varit kvar i det. Vi hade bara lagt till pendlingen. Lagt till. 

Här har vi båda stimulerande jobb. Men vi har en tillvaro av lugn och ro. Mycket tid med varandra och barnen. Andningen i magen. Och utrymme för kreativt skapande.

Vem vet, Martin kanske kommer hem idag och vill ha tillbaka sitt gamla liv..... Hmm.... Vad gör vi då? På löfteslistan från Malmö står ju trots allt att "Om inte båda trivs på Gotland, så är det Skåne som gäller."

Jaja... Hoppas han åtminstone har med sig en liten påse med praliner att trösta mig med om så är fallet ;)

/Emma

Semlefest!!

Idag är det bara barnen och jag. Och en iskall vinande vind. Verkligen iskall. Självaste gårdskarlen är i Malmö med jobbet. För första gången sedan vi flyttade hit för nästan exakt ett år sedan. Det är ju inte klokt! Undrar just hur han känner efter en dag i storstaden. 

Själv kände jag mig lite som i ett töcken när jag var där första gången. Bruset, som jag knappt ens hört när vi bodde där, var plötsligt lika öronbedövande som tystnaden var när vi kom hit. Tempot, som vi helt naturligt rusade på i, kändes plötsligt... massivt. Bara motorleden, som jag tyckte kunde gå så långsamt, gick vansinnigt fort. Det ska verkligen bli spännande att höra hur Martin känt idag.

Alice, Henning och jag har i alla fall bakat bullar och premiärfikat på semlor! Och vi hade en fullt godkänd anledning. Eller två faktiskt. Den ena är ju att pappa är borta och då måste vi ju absolut få lov att tröstäta lite. Eller hur? Den andra är att min alldeles egna. Fantastiskt fina. Sprillans nya. Drejskiva kom idag!! Så om ni av en händelse skulle undra... vet jag precis vad jag ska göra ikväll =)

Ja ni. Dessa semlor. Syndigt goda. Hur många ska man hinna äta tro? 

Henning åt nästan bara grädde (det är en av hans stora passioner i livet), Alice åt nästan bara mandelmassa och jag... Ja, det kan ni väl räkna ut.. Jag åt alldeles för mycket av allt. Precis allt.

Men. Fullproppad med grädde orkar jag nog dreja hela natten! =)

Kram på er!!
/Emma

Här hemma har vi ett par lediga dagar, Henning och jag. Det haltar lite med hans inskolning, så i väntan på nya tag leker vi med bilar, lego, dockhus och smygäter en och annan sockerbulle..

Alice är inskolad och klar. Minst sagt. För henne var det bara rakt in. Tillbaka. Hon har äntligen landat efter ett år av förflyttningar och det känns som att hon har hittat hem. Där är en riktig tjejliga på dagis och i morse skulle de ha gympa i skolans gymnastiksal. Sjusovaren Alice satte sig spikrak upp i sängen kl. 7 och frågade:

- Är det gympa nu mamma?! Kom, vi måste skynda oss!

Ja, vi skulle vara prick kl. 9 på förskolan och en av baksidorna med att ta sig ur veckorutinen är kanske att man tappar morgonrutinen också. Vi sover inte så länge, men allt annat tar tid.. Inte minst påklädningen i hallen. Och alla de där sista sakerna som vi glömt. Tandborsten. In igen. Just det, vantarna. In igen. Bilnyckeln. In igen. Ja, ni vet... Det kanske är detsamma hemma hos fler? Frågan är bara hur man ska lyckas strukturera upp morgonen och hallen? Vi har varsin låda till barnen, men vantarna och mössorna där i blandas jämt och ständigt ihop till en enda röra. Vi har krokar till nycklarna, men inte ligger de där för det. För att inte tala om tandborstarna. Av någon underlig anledning borstar vi aldrig tänderna på samma ställe. Just det kanske kan bli bättre nu när lilltoan blir färdig, men sakerna i hallen, hur ska vi få ordning på dem?

Det är förresten märkligt hur lyxigt det kan kännas med en toalett. Den är inte större än en telefonkiosk, man får nära på backa in, men att slippa gå ut i den kyliga delen av huset (inte minst på natten) känns verkligen som en befrielse. Stackars Alice, hon har antingen knipit alldeles för länge för att slippa, eller så har vi fått följa med henne varje gång. Martin snickrar på kvällarna för att få den färdig och snart ska ni få se hur det blir! Just nu kissar vi utan dörr, mitt i hallen.. ;)

Min drejskiva är beställd också och borde komma vilken dag som helst!! Och ugnen kommer v. 8. Dessutom har jag fått tag i eldfast tegel och ska bygga mig en vedeldad ugn, men det projektet kräver sin efterforskning och jag har svårt att hitta tillräcklig information. Om någon av er vet mer om ugnsbyggnation, så hör gärna av er i kommentarsfältet, eller på primagard@gmail.com. Jag vet att det inte fungerar att lämna kommentarer här alltid, men jag är så glad att ni mailar. Tekniska problem sopar jag gärna under mattan som ni vet.. ;)

Dags att hämta Alice!

/Emma

Snålänningar...?

Här har vi haft en skön helg, efter första inskolningsdagarna. Alice är riktigt glad att vara tillbaka på förskolan, vilket känns bra. Frukostarna har vi ätit i salen, framför kakelugnen. Och i morse kom en granne och knackade på med blomma i famnen för att hälsa oss välkomna. Liiite nöjd var jag att jag precis höll på att baka bullar. Att det doftade kardemumma i köket och att jag på ett litet kick kunde svinga fram ett fat med rykande färsta sockerbullar..! Haha! :) 

Ett par viktiga steg har vi tagit i veckan. Prima Gård har blivit registrerat som företag. Jätteroligt! Vilket, inte minst, betyder att jag kan beställa det jag behöver för att upprätta min keramikverkstad! 

Och idag har Martin varit i Ljugarn och köpt en gammal träsvarv. Vi har en tendens att glida över materialgränserna när vi spånar idéer och därför väljer vi att satsa på de verktyg och maskiner som vi tror oss behöva. Och så passar vi på när vi hittar begagnat på ön, så slipper vi frakt eller att ta oss över havet för att hämta.

Vårt mål är ju att kunna vistas så mycket som möjligt på gården. Det har ni väl förstått vid det här laget ;) Och den här gårdskarl´n, han förkunnar att bästa sättet att öka sin inkomst är att skära ner på sina kostnader. Jojomen. Jaha. Sagt och gjort. Vi lär känna gårdens energikällor och inte minst energitjuvar. Martin smyger runt med mätare hit och dit och informerar mig om vad en maskin tvätt faktiskt kostar. Och vad vårt antal tända lampor faktiskt kostar. Han hittade bland annat en varmvattenberedare och en fläkt i ladugården som stod och drog en massa energi, helt i onödan. Och jag i min tur har till uppgift att se till att vi har hembakat bröd. Jag registrerar hur mycket färskvaror som frukt, grönsaker och mjölk vi gör av med varje vecka. Eller, okej. Det går väl så där än så länge. Jag har en tendens att tappa räkningen. Men jag försöker i alla fall! Och vi ser till att ta vara på våra matrester. Och vi lyxar faktiskt inte lika mycket, eller åtminstone inte lika ofta. Och då tänker jag främst på vin, ost och delikatesser som alltid varit ett självklart inslag under våra helger. Och gärna vardagar också.

Men faktum är, att det här betyder inte att vi inte lyxar. Det är verkligen påfallande hur lyxigt vårt liv känns just nu! Det har ju aldrig känts så här lyxigt. Och då lever vi "snålare" än någonsin. Med lägre inkomster på grund av deltidsarbete och hemmatid med barnen. Nog för att vi kanske är smålänningar i grund och botten, men att tänka ekonomiskt och inte minst miljömedvetet genererar det där härliga, (för oss) ovärderliga. Mer ledig tid tillsammans. Vad är inte värt att göra avkall på för det?

Att få sitta i vår sal, framför en brinnande kakelugn och äta frukost tillsammans, inte bara på helgerna, utan en vardag är nog bland den största tänkbara lyxen för oss. Att slippa rulla mellan måndag och fredag varje vecka. Att slippa vara inrutad. Får jag fortsätta med det, så släcker jag gärna lampan när jag lämnar ett rum (ja, tänk kära mormor att den polletten till slut skulle trilla ner även hos mig). Jag kan faktiskt använda en tröja två gånger istället för en, innan jag tvättar den. Och dagen-efter-mat går faktiskt att sno om till en minst lika god middag som den första. Det krävs bara lite ansträngning. Och motivation. Och den har vi. För vi ser ju vad vi faktiskt får för mödan.

Lite lite enklare, mycket mycket rikare.

/Emma

Vinrankor och jordärtskockor

Sista helgdagarna har vi ägnat åt trädgårds- och gårdssysslor, strand, hav och lite förkylningar här på Prima. 

Himlen har varit grå så länge, men idag sprack den äntligen upp! Vi kastade oss iväg till Stenkusten där vi hade pannkakslunch. Ja, igen. Men får barnen välja, så är det nog plättar med grädde och sylt som står högst på listan, åtminstone när det gäller lunch ute i det fria. Eller att grilla korv så klart. Vi ska snart fixa vår egen lägerplats i änget har vi tänkt. Vi har ett par ekar som fallit och Martin vill ju så gärna få använda motorsågen.. ;)

Hönshuset har varit täckt av förvuxna vinrankor och dem har jag beskurit i dagarna. Lite svårt att veta om jag gjort rätt, kanske har jag chockat dem totalt. Men de var som ett enda stort nystan, som att reda ut en övervuxen clematis eller humleranka, så jag fick helt enkelt bara trassla, dra och höfta lite. Men jag har gjort mitt bästa och jag har framför allt njutit av det! Mitt startskott i trädgården brukar annars vara när jag (äntligen!) får gå ut och beskära rosorna, men att vinrankor ska beskäras nu i dec-jan var en ren bonus! Dessutom har vi vårvarmt, så med solens hjälp idag lyckades jag till och med få kråkornas sång att låta som bofinkarnas. Det mesta går att inbilla sig, bara man lägger manken till..

Jordärtskockor hittade vi också. Stänglarna såg bekanta ut, så vi tog en grep och fick upp en skörd som Martin gjort middag av ikväll. Det finns jättemycket kvar, så den där önskan om att bli självförsörjande när det gäller vissa grödor har tagit ett kliv framåt tack vare dagens fynd. Det tackar vi å det hjärtligaste gården för! =)

Nu har barnen varit lediga sedan mitten av november och på torsdag börjar inskolningen. De kommer dock bara behöva vara där ett par dagar i veckan, men Alice är ganska sugen nu. Hon har träffat kompisarna här uppe en hel del i jul, men har börjat fråga om dagis de sista dagarna. Martin och jag är dock trygga med att hemmet är bästa stället för barnen, så så länge hon bara får leka lite, vill vi helst ha dem här. Vi kan dock inte lösa alla dagar i veckan hur gärna vi än vill, men en eller två dagar kommer förhoppningsvis bara vara roligt för dem! För Alice blir det till att komma tillbaka och för Henning blir det nytt. Men han har varit med och hämtat Alice många gånger, så han känner nog till både förskolan och personalen när vi väl kommer dit..

Våren hoppas vi annars kommer att bjuda på registrering av företag, mycket keramik och sedan har vi en hel lista på kreativa områden som vi vill förkovra oss ytterligare i, Martin och jag. Prima Gård och allt vad den kan fyllas med. Ekologisk odling. Hönsskötsel - vad krävs? Grannen har bett oss adoptera de hönor som nu bor i ladan, så där måste vi snabbt lära oss och framför allt rusta hönsgården för våren. Lamm är vi också sugna på. Änget och hagen behöver betas.  Och så en massa annat! En del gemensamma intressen, andra individuella. Men med fyra händer, två hjärnor och starka viljor, så hoppas vi kunna ta steg för steg framåt som färskingar på gård! 

Ett lämpligt steg härnäst är väl att sko hela familjen för sörjan vi omringas av. Mina fårskinnstövlar är varma och sköna, men kanske inte helt rätt för ändamålet. Dem vill jag ju även vara fin i. Nej, Granngården nästa! 

Och så schas till vintertröttheten, januari och februari. Nu vill vi ha mars månad och vår på riktigt!!

/Emma

Året som gick - ett byte av liv

Det är en märklig känsla i kroppen idag. Jag brukar inte känna av bytet av år som något speciellt. Det som brukar kännas annorlunda är nog mest att jag ska komma ihåg att skriva det nya årtalet... När jag var riktigt liten kan jag komma ihåg att jag kände lite sorg över att det exempelvis aldrig mer skulle bli 1987. Och så har jag alltid känt att januari-februari är som en lång uppförsbacke mot våren. Men förutom det, vad känner jag i år?

Många jag möter säger att 'Vilket makalöst år ni har haft!' Och så kommer följdfrågan: 'Det vore kanske skönt med ett lugnare 2014 nu?'

... Ja... När det gäller att flytta så vore det skönt med ett lugnare 2014. Tre gånger på ett år, det var väl kanske lite att ta i. Men samtidigt nödvändigt, så här med facit i hand. Från Malmö till Gotland, så klart. Den är ju självklar. Från Fårösund till Visby också, för hade vi inte tagit det steget, då hade jag inte kunnat vara i keramikverkstaden under hösten. Och vilken gåva det har varit! Jag nyper mig i armen och tackar varje dag för att jag fått den möjligheten. Och hade vi dessutom inte flyttat till Visby och känt på stadslivet igen, då hade vi nog inte vågat ta klivet fullt ut till en gård på landet. Det blev på något sätt bekräftat för oss igen, att vi inte vill leva våra liv i stan.

Hela den här resan har nog faktiskt krävt sina steg. Mycket har varit jobbigt och svårt, men innersta kärnan i bytet av liv och miljö, består av inget annat än vår, Martins och min, fria vilja. Våra gemensamma önskemål och drömmar. Vår gemensamma drivkraft, att bryta oss ur stadsstressen och hjulet, det hetsiga karriär- och familjeliv som så många i vår generation lever och många gånger strävar efter. Jag skriver inte väljer, för alla har inte möjligheten eller valet och jag har full respekt för det. Men vi såg att vi hade chansen och för oss var risken överhängande att vi skulle ångra oss om vi inte tog den.

Vi möter och har mött så många människor som önskar att de gjort en sådan här sak tidigare i livet. Som har vuxna barn nu och som önskar att de satt jobbet och karriären längre ner på prioriteringslistan. Och så många i vår ålder som smider planer för sin pension! 'När vi blir pensionärer, då ska vi bo halvårsvis i Italien'. Vem är det som säger att vi får leva då? För Martin och mig var det omöjligt att vila i tron om att den dagen kommer. Och missa barnen och tiden däremellan.

Jag vill inte få valet att låta trivialt eller enkelt, för det är det inte. Det är ett verkligt stort steg. Svårt. Vi har under året som gått känt ömsom ångest, ömsom rädsla. Ömsom förvirring och enormt mycket saknad. Ovisshet och otrygghet.

Men vi har, verkligen, hela tiden känt en övertygelse. En övertygelse om att det här är rätt för oss. Att det här är vårt kall. Och dessutom, tack och lov, vårt gemensamma kall. Hur stort är inte det? Jag tror att en av två i ett par ofta drömmer om en sådan här resa, men mer sällan båda. Och om inte båda har samma vilja, då tror jag det är svårt. Det krävs att man är beredd att offra ganska mycket. Och det är naturligtvis inte rätt för alla.

Vad känner vi nu i slutet av året då, elva månader senare?

Vi håller så klart med om att vi haft en händelserikt år. På alla sätt och vis. Men det som sammanfattar känslan vi har nu, är ett stort, innerligt lugn. Ett lugn som hoppade in som bomull i magarna på oss den dagen vi bestämde oss för att löpa linan ut. Att ge oss ut på gotländska landsbygden och Prima gård. Stormen bara lade sig. Oron. Otryggheten. Ovissheten. De lämnade oss därhän. Marken stabiliserade sig under våra fötter. Och trots stora känslomässiga investeringar i år, så har vi fått långt mycket mer tillbaka än vad vi själva har givit. Vi har fått andningen i magen, tankeförmågan och det goda minnet tillbaka. Vi har fått en mer harmonisk vardag med mycket tid för varandra och barnen. Vi lever i dagtäta rum och sover gott om nätterna (bortsett från barnens stök och bök då, förstås! ;) Vi är tillräckligt avslappnade för att kunna tänka kreativt och för att kunna smida planer för vår framtid på Prima gård. Vad mer i livet kan vi önska? Absolut enbart att vi får vara kvar i den här stunden länge. Friska. Att vi lyckas behålla den livsstil som vi vunnit under året. Och att vi får träffa våra nära och kära mycket!! 

För er som funderar. Bara gört! Det finns så mycket att vinna. Och det går. Oavsett när i livet.

Gott nytt, välkommet 2014!

På bilderna idag ser  ni våra kökshyllor och grå keramik från Jan Sandblom, som jag varit hos i verkstaden. Må 2014 föra mycket keramik med sig!

/Emma