Tillbaka till Skåne...?

Idag kommer Martin hem från Malmö. Och igår när jag pratade med honom sa han, precis som jag sa när jag var där, att det kändes som att hälsa på i sitt eget liv. Han sa det dock med lite mer sorg i rösten än vad jag gjorde...

Allt i Malmö bara pågår. Fastän vi inte är där. Så där som man kan känna när man förlorat någon som gått bort. Allt bara fortsätter. Precis som vanligt. Och för en själv är absolut ingenting som vanligt. Aldrig mer som vanligt. Den känslan har jag fortfarande inte blivit kvitt sedan min mamma gick bort. Jag tycker verkligen att det är märkligt att allt bara pågår. I samhället i stort. Och i städerna i synnerhet, tror jag. Folk jobbar och jobbar. Sliter och stressar. Butiker och kontor öppnas och stängs. Kön är alltid lika lång på ICA. Vi jobbar så mycket mer än vi är lediga.

För mig är insikten grunden till allt. Insikten om att livet kan ta slut så snabbt och så tidigt. Jag tar faktiskt inte en enda dag för givet, för jag vet att det kan vara slut imorgon. Jag kan inte tänka att våra drömmar kan förverkligas om tio år. Eller om tjugo år. För vem vet var vi är då?

Samtidigt som jag är glad och tacksam för den medvetenheten, så kan jag ibland avundas människor som bara springer på. Som rycker på axlarna åt faror, som känner sig trygga i att livet säkert blir långt. Varför skulle det inte? 

Men för mig känns det omöjligt att jobba mer än jag är med mina barn. Att satsa på karriär och samtidigt känna att jag missar deras uppväxt. Eller att, Gud förbjude, komma på i efterhand att jag faktiskt inte var där. Att jag missade dem.

Jag säger inte att alla som jobbar heltid missar sina barn, Men jag och Martin hittade inte balansen. Vi plöjde oss igenom veckorna med en intensiv längtan efter helgen. Och när helgen väl var där, så fasade vi inför nästa veckas stress med hämtningar, lämningar, resor och krav... Livet var inte skönt för oss i den miljön. Det är bara så. 

Det må vara drastiskt att ge upp allt och kasta sig ut på okänd mark. Långt ut på vischan. På en ö. Mitt ute i havet. 

Men vi är övertygade om att vi inte hade kommit undan annars. Och vi är inga mellanmjölksmänniskor. Vi har det där drivet som egentligen passar i det livet som vi inte vill ha. Hade vi bosatt oss utanför Malmö, så hade vi ändå varit kvar i det. Vi hade bara lagt till pendlingen. Lagt till. 

Här har vi båda stimulerande jobb. Men vi har en tillvaro av lugn och ro. Mycket tid med varandra och barnen. Andningen i magen. Och utrymme för kreativt skapande.

Vem vet, Martin kanske kommer hem idag och vill ha tillbaka sitt gamla liv..... Hmm.... Vad gör vi då? På löfteslistan från Malmö står ju trots allt att "Om inte båda trivs på Gotland, så är det Skåne som gäller."

Jaja... Hoppas han åtminstone har med sig en liten påse med praliner att trösta mig med om så är fallet ;)

/Emma