Eufori på övergiven gård

Bland det första vi lät göra här på gården var att installera jordvärme. Vi har en hage precis intill trädgården som lämpar sig väl för ändamålet och den gamla oljepannan (eller förlåt, de tre gamla oljepannorna som fanns här och som de låtit stå kvar när de behövt en ny) var inget alternativ, varken ur miljömässigt eller ekonomiskt perspektiv.

Hur som helst så har vi haft en mycket bra hantverkare som hjälpt oss med grävning och installation av både jordvärme och avlopp till Lilltoan och samme man äger en gammal, ja, jag får nog lov att säga förfallen gård här uppe på norr. Och i den gamla gårdens lada finns ved som denne gode hantverkare har skänkt till oss i julklapp =)

Idag var vi där för att fylla på vårt sinande lager och vilket ställe! Övergivet och förfallet, ja. Men vilken miljö! Kramsnön var tung och gjorde att vi fick parkera kärran uppe på vägen och pulsa fram och tillbaka med veden i famnen och det var ju minst sagt fysiskt ansträngande. Men i ärlighetens namn, så var det familjens 100%-iga bonde som fick slita värst, för jag blev så fångad av platsen att jag inte kunde släppa kameran..  

Förutom detta vackra körde vi förbi en vinterloppis på vägen hem. Och stannade. Och fyndade! Jag hittade en gammal frisörstol i skönast tänkbara stil. Den blir perfekt som arbetsstol i min verkstad!

Ja, tänk som man funkar. Både Martin och jag är målinriktade, men på helt olika sätt. Han fokuserar uteslutande på att komma i mål med en given arbetsuppgift. Som veden. Han ger sig aldrig. Han lämnar känslorna åt sidan, klagar (nästan) aldrig och kör på tills det är klart. Och han kan visst det klaga i efterhand, men det finns ett par måtton han brukar nämna (eller upplysa mig om) i förbifarten när han kör sitt mest fokuserade race: 

Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen.

Och.

Svett är fett som gråter.

Haha! Ja, och så kommer det ibland lite bitter eftersmak från hans mun när han exempelvis ser mig springa runt med kameran, istället för att vara dedikerad veden:

När kampen är hård kämpar de hårda..

Tja, som sagt. Vi är olika. Vi har olika kvaliteter. Jag kan fångas brutalt av en miljö eller situation och alldeles glömma bort arbetsuppgiften. Som idag. Inte alltid så klart, men idag. Och jag hamnar i det där kreativa rummet av totalt fokus. Total eufori. Total jakt på vackra bilder. Och faktiskt, total avslappning. Och jag kan verkligen inte hejda mig.

Martin inspireras absolut lika mycket som jag av miljön, det är jag övertygad om, men han är mycket mer kontrollerad. Han lägger känslorna åt sidan och slutför arbetet. Först. Uteslutande alltid. Sedan, därefter, ser han allt det där som jag härjat runt och gapat om medan han burit veden:

Martin, kolla på det här fönstret! Kolla vilket skåp! Känn på den här väggen! Läs på den här säcken! Martin! Kolla!

Ja, ni förstår. Men vi är lika, också. Målfokuserade till tusen. Men på olika sätt och när det gäller olika saker. Eller olika ordning på saker kanske..

.... Men jag tror faktiskt, i mitt innersta, att Martin gillar den där sidan av mig. Den där totalt hänförda. Blint inspirerade. Fångade. Kanske är det min entusiasm över något helt annat än tung, rivig ved och droppande djup kramsnö som gör att han bara bär på..... medan jag bara fotar på. Kanske.... Eller? ;)

Nåväl, jag är i alla fall inte lat. Tro inte det för Guds skull. Nej, i helgen har jag skurat golvet i verkstaden rent från äcklig olja och målat det ljust grått. Jag har spacklat taket och en av dörrarna som ska fungera som blackboard. Så, mina vänner. Jag är inte lat. Jag är bara... smått känslostyrd.

/Emma