Historien om Kulan

Det är lite intensivt vårt Gotlandsliv just nu. Det kan vara intensivt här också. Trots denna lugna, vackra, harmoniska ö. Martin räknade ut att han lagt drygt 100 timmar på renovering senaste månaden. Detta utöver ordinarie arbetstid. Kvälls- och nattetid. Men han ger ju aldrig upp den där mannen, det bara är ju så.. 

Prima gård var tom vid tillträdesdagen. Tom så när som på några gamla krokar. En svensk flagga. Några muslortar. Och Kulan.

Gården har ju tillhört samma familj i nästan 400 år och i Lillsalen hänger Kulan som ingen får röra. Kulan som, enligt sägen, har hängt där sedan 1700-talet. Minst. Kulan som nuvarande ägare bara vågat damma en enda gång på 40 år. Och Kulan som densamme aldrig skulle plocka ner och ta med sig. Den ska hänga där. Svaret på frågan om varför spelar ingen roll, fick vi höra. Den ska hänga där. Och helst rör man den inte. Det bara är så.

Martin och jag stod där när han berättade. Vi lyssnade. Nickade. Tänkte i våra enskilda sinnen att det är väl bara en kula.. Eller..? Fast vi var samtidigt rörande överens. 

Vi. Rör. Den. Inte.

Kulan rör vi inte. 

Men så kom dagen då vi bjöd familj och släkt på lunch. Ni vet, vår första helg med nycklarna i handen. Och där fanns farbror Christer med i samlingen. Vi satt i Salen och åt, både familjemedlemmar från Malmö och släktingar från Gotland. Kulan kom plötsligt på tal och vi var ett gäng som traskade ut ur Salen, in i Lillsalen och fram till den. Vi stod under i en ring och blickade uppåt. Granskande. Vad är det för en kula? Farbror Christer tyckte i sann Ahlströms-anda att berättelsen var ren nonsens.

- Äsch, vaddå? Det är ju bara en vanlig julgranskula! Det är ju plaast!

I samma sekund sträckte han upp sin hand och fortsatte härja om att kulan är i plast ("och det fanns ju för f-n inte på 1700-talet!"). Han började slita och dra i den och jag och Martin såg till vår fasa den uppenbara risken att det sköra snöret (som ju vi skrockfulla visst tror är från 1700-talet!) skulle gå av och Kulan trilla neeer! 

Martin och jag skrek: - Neeeej!!!

Kusin Niklas och hans Anna skrek: - Neeeej!!

Och faster Barbro ropade: - Du höööör väl att de inte viiiill!!

Allt detta inom loppet av ett par sekunder, men farbror Christer hann ta några chanser till att putta och svinga Kulan i luften. Vi andra flämtade, flåsade och i det närmaste hyperventilerade. Vi ska ju SOVA i samma rum som den där Kulan. Vi ska ju BO på gården, helst tillsammans med Kulan (eftersom den nu hänger där), eller Gud förbjude, utan Kulan om den nu skulle gå sönder!

Vi två (eller fyra) arma själar som nu tränger oss in i huset där samma släkt huserat i närmre 400 år, vi vill ju vara vänliga och försiktiga. Vi vill ju inte klampa in. Och vi vill definitivt inte börja med att krossa Kulan.

Som ni ser höll den. Tack. Och. Lov. Den hänger där och speglar sig i vårt nymålade kopparfärgade tak.

Och du, farbror Christer. Du hade minsann fått sitta spökvakt vareviga natt resten av livet om den trillat i golvet och gått sönder..! ;)

Du hade dock en fantastisk present med dig ska nämnas (och som bidrar till att vi förlåter dig =). Martin fick hela fem dagars hjälp av en farbror som både kan rita och bygga hus. Makalöst snällt! Lite svårt att välja bara, till vad vi ska använda denna värdefulla kunskap.. Och kanske vågar vi inte ta dit dig alls... med tanke på Kulan?

Imorgon packar vi och på torsdag flyttar vi in! Barnen hade sista dagen på dagis i stan idag och nu börjar ett lååångt jullov. Den 8:e januari som först, har vi tid för inskolning uppe på norr.

Varm kram till er alla!

Emma

Gotlandsmagasinet

Nu har Gotlandsmagasinet kommit ut och där finns ett reportage om oss. Vill du läsa tidningen kan du klicka här. Är du intresserad av Gotland kan du få tidningen hem i brevlådan! Fyll i så fall i formuläret på samma sida.

Vill även passa på att lägga ett gott ord för Inflyttarbyrån som jobbar intensivt för att få fler av er att flytta hit. Gå in på deras sida (här) och botanisera bland alla härligheter som finns på ön!

Idag har jag gått loss med temperan igen. Hela långa lördagen. Färgen till Hennings putsade väggar (han har två i trä och två med puts) blandade jag helt fel. Det är klurigt det där med äggoljetempera må ni tro. Både X och Y är inblandade i formlerna och min relation till dem vet ni kanske lite om... Den är lite frostig. Men, oavsett detta tramp i klaveret, eller rent av tack vare, så fick jag fram en fantastisk kulör! Ett lyckat misstag helt enkelt. Nu ska vi bara hoppas att den torkar och oxiderar som den ska..

Ni ska snart få se bilder från våra första rum.

Fortsatt trevlig lördag!

/Emma

Hantverk för hela slanten!

Ja, nu värker det i händerna på både Martin och mig. Penseldragen har satt sina spår och mellan måleriet putsar Martin väggar och jag jobbar på i keramikverkstaden. Arbetet med händerna är intensivt. Det är bara på kontoret som de får vila lite grann och då vill de helst gotta sig i handkräm..

Förra veckan gjöt vi muggar i verkstaden, Janne och jag. Janne, min läromästare. Han är modellör, formmakare och keramiker. Han gör gipsformar till sitt eget gods och på uppdrag av andra keramiker. Formger. Skapar. (Och skrapar mycket!) Gjuter. Bränner. Glaserar..

Han är noggrann, Janne. "Han ger sig aldrig", hörde jag någon säga. Nej, oftast tycker han att jag borde skrapa lite till, fast jag tycker att jag är klar. Och oftast tycker han att putsen kan bli lite bättre, fast jag tycker att den är bra. Men. Jag har trots allt fått vissa "OK" längs vägen och varenda ett stärker mig och är guld värt!

Hos Janne lär jag mig kedjan när det gäller formgjutning. Jag har tillverkat en tryckform som fungerar till detaljen på mina första, efterlängtade ljusstakar. Och imorgon ska jag påbörja tillverkningen av en stämpel.. Martin och jag har (nästan) enats om vårt företagsnamn och jag har formgivit en logga. Som ska bli till en stämpel att sätta på godset.

Varje steg är så spännande! Nu har jag kommit så långt att jag läser intensivt om vad som krävs för att starta en liten firma. Jag har kontakt med grossister för inköp av drejskiva och ugn. Och på lördag kommer elektrikern för att byta huvudsäkringen på gården, vilket krävs för att kunna köra en keramikugn.

På torsdag är dock sista dagen i verkstaden i Burs, innan jul. Därefter far Janne till Capellagården för att undervisa. Och vi ska färdigställa första rummen på gården och packa inför flytten. Dessutom får vi ett glapp i bytet av förskola, så barnen blir hemma hela december. Det är ju ett lyxproblem i sig! Tänk så mycket tid vi får att bo in oss, leka med kompisarna på norr, julbaka och stöka.. Och säkert trotsa och bråka en hel del..! ;)

Ja, ni ser. Livet är just nu en salig blandning av kontorsliv, byggdamm, torra, värkande händer, tempera och keramik. Saligt. Härligt. Rörigt. Och kladdigt.

Och tänk. Tänk om jag får min alldeles egna drejskiva innan jul... Då låser jag nog in mig för gott. Glömmer Kalle Anka och julbordet. För de där händerna, de vill bara ha mer.

Ta hand om er.
/Emma

En hjälte i familjen.

Vi skulle ju aldrig mer göra det. Aldrig mer renovera. Så vad var det egentligen som hände?

Vi insåg nog att bilden av vår dröm, om Gotland, om barnens uppväxt och om livet i stort, den går inte hand i hand med ett icke-renoverande liv. Ett gårdsliv utan sysslor? Ett urgammalt hus utan renovering? Inte helt rimligt..

Men det känns verkligen annorlunda den här gången. Vi gör det med liv och lust. Klart vi blir trötta och klart vi tappar humöret ibland, men det är ingen massiv renovering för oss. Vi river inte ut tio ton på en vecka. Vi behöver inte ösa ut dammande betonggrus i oändlighet. Den här gången restaurerar vi. På riktigt. Vi plockar fram och bevarar. Vi fräschar upp ytorna med äggoljetempera och ekologisk linoljesåpa.

Vi gör gården väldoftande av naturliga material och bristen på äckliga kemikalier gör att även barnen kan vara där. Ibland går det bra. Ibland inser vi att vi romantiserar. Det är vi förbaskat bra på, det vet ni väl nu. Men när det blir för körigt stannar en av oss hemma i stan med barnen, medan den andra far till gården och jobbar i lugn och ro.

Martin är även där kvällar mitt i veckan. Just nu slipar han golv. Vi tror dock på riktigt att vi lärt oss något längs vägen. Efter våra år av ständigt pågående projekt är det här inget kaos. Det här är hanterbart. Och samtidigt som Martin är en verklig hjälte som sliter för sin familj, så hoppas jag han vet att det är okej att inte orka. Det är okej att vila och ta igen sig. Så länge vi är tillsammans och friska, så kan vi bo precis hur som hest. Kraven är borta. Lyxiga kök och badrum hör vårt gamla liv till. Nu vill vi tillbaka till jorden.

Sov gott.

I natt sov vi första hela natten på länge. Vi fick väcka båda barnen i morse! Nu ber jag en stilla bön att vi får en till..

/Emma

Med andra ögon..

Förra veckan var vi i Malmö och Lund, Alice, Henning och jag. Martin tog sig an gården med kofoten i högsta hugg.

Vi hade inte varit hemma i Skåne sedan flytten i februari. Det var egentligen inte meningen att det skulle dröja så länge, men dels har vi känt att vi inte vill hälsa på förrän Alice har tillräckligt mycket här för att vilja åka hem igen. Och dessutom har vi haft så mycket besök, så det har nog bara rullat på..

Jag hade inte bokat in så mycket. Ville försöka ta dagarna lite som de kom. Men på flyget på väg dit, tittade Alice på mig med tindrande ögon och sa:

- Tänk mamma, att jag äntligen ska få träffa mitt gamla dagis och alla mina kompisar!

Hmm. Alla kompisar.. Det skulle så klart bli lite svårt. Men ett par lekstunder med kära barndomsvänner skulle det så klart hinna bli!

Här är Alma. Som vi känt sedan töserna såg dagens ljus för första gången.

Vi passade även på att besöka några av de ställen som jag saknat. Norrgavel. Granit. Panduro (vi bunkrade pyssel!) Gamla arbetsplatsen på Malmö stad. Gateaux och deras pain au chocolat. Dem kan jag längta ihjäl mig efter!

Peter Bier chocolateria. Godaste pralinerna jag vet!

Vi bodde hos min "kusin-syster" Nina och lille a-kusinen Julian i Lund. Där fanns pappa Patrik också, ett fantastiskt badkar, magiskt stora äpplen i trädgården, obegränsat med god mat... och läskige hunden Malte. Vi hade jättehärliga dagar och Alice hjälpte mig hela resan. Vilken storasyster!

Vi hälsade på gamla dagiset Myran, vilket var jätteroligt men nog lite märkligt för både Alice och kompisarna. Alla hade ju blivit så stora!

Men jag tror det var bra att vi gick dit. Det var nog avdramatiserande på något vis. Alice och kompisarna lekte som om de lekte med någon i lekparken. Och den här veckan har Alice förkunnat att alla dagis faktiskt är bra. Myran var bra. Men det är Lärkan också, som hon går på nu. Och Krokodilen i Fårösund som hon snart ska tillbaka till. Det känns skönt!

Vi hann träffa många. Men alldeles för få av er. Och alldeles för kort.

Vi avrundade semestern med Stadsparken i Lund och brunch på Mejeriet. Trevligt, gott och båda mödrarna lyckades få utrymme att njuta av maten. Sol och värme fick vi också!

Och kanske var det ett smart drag att lämna pappa hemma, för då fanns ju verkligen någon att längta hem till. Och längtade gjorde vi allihopa. Efter Martin. Gården. Gotland. Och den brusfria miljön.

Med handen på hjärtat mötte jag Malmö med helt nya ögon. Jag har aldrig sett Malmö som en storstad på det viset som jag gjorde nu. Jag har inte heller varit så medveten om bruset, men det var jag nu. Och jag slogs av den där märkliga känslan, att allt bara pågår. Vi är borta, strandsatta här i lugnet, men allt där hemma finns kvar. Och pågår. Lite surrealistiskt på något vis..

Martin var orolig. Orolig att jag inte skulle vilja komma hem till Gotland igen. Att jag skulle vilja flytta tillbaka. När jag kommit hem och vi nattat barnen, satte vi oss i soffan och Martin frågade som vid ett familjeråd:

-Jaha, berätta. Hur var det?

Han var laddad och jag var trött, så jag sa bara att vi haft det jättebra, men att jag kanske kunde berätta mer imorgon?

-Men jag vill veta hur det var! Fortsatte Martin. Vill du flytta tillbaka?

- Va? Flytta tillbaka? Nej, det vill jag inte. Som det känns just nu är det här alldeles rätt!

-Skönt, sa. Martin. Då fortsätter renoveringen imorgon.

Martin gjorde ett hästjobb när vi var iväg. Allt som skulle rivas blev rivet och den här helgen målar vi äggoljetempera så det står härliga till! Alice har beställt ett ljusrött rum. Lite svårt att hitta bland temperakulörerna, men vi har enats om en fransk rödockra som jag målat idag. Väldigt rött och väldigt härligt! Jag hoppas hon blir nöjd!

Tack snälla ni i Skåne för att ni tog emot oss! Vi kommer snart igen.

Kram Emma