En hjälte i familjen.

Vi skulle ju aldrig mer göra det. Aldrig mer renovera. Så vad var det egentligen som hände?

Vi insåg nog att bilden av vår dröm, om Gotland, om barnens uppväxt och om livet i stort, den går inte hand i hand med ett icke-renoverande liv. Ett gårdsliv utan sysslor? Ett urgammalt hus utan renovering? Inte helt rimligt..

Men det känns verkligen annorlunda den här gången. Vi gör det med liv och lust. Klart vi blir trötta och klart vi tappar humöret ibland, men det är ingen massiv renovering för oss. Vi river inte ut tio ton på en vecka. Vi behöver inte ösa ut dammande betonggrus i oändlighet. Den här gången restaurerar vi. På riktigt. Vi plockar fram och bevarar. Vi fräschar upp ytorna med äggoljetempera och ekologisk linoljesåpa.

Vi gör gården väldoftande av naturliga material och bristen på äckliga kemikalier gör att även barnen kan vara där. Ibland går det bra. Ibland inser vi att vi romantiserar. Det är vi förbaskat bra på, det vet ni väl nu. Men när det blir för körigt stannar en av oss hemma i stan med barnen, medan den andra far till gården och jobbar i lugn och ro.

Martin är även där kvällar mitt i veckan. Just nu slipar han golv. Vi tror dock på riktigt att vi lärt oss något längs vägen. Efter våra år av ständigt pågående projekt är det här inget kaos. Det här är hanterbart. Och samtidigt som Martin är en verklig hjälte som sliter för sin familj, så hoppas jag han vet att det är okej att inte orka. Det är okej att vila och ta igen sig. Så länge vi är tillsammans och friska, så kan vi bo precis hur som hest. Kraven är borta. Lyxiga kök och badrum hör vårt gamla liv till. Nu vill vi tillbaka till jorden.

Sov gott.

I natt sov vi första hela natten på länge. Vi fick väcka båda barnen i morse! Nu ber jag en stilla bön att vi får en till..

/Emma