Kalkstensgård tack. Någon där?

Idag har vi sparkat igång varandra och faktiskt kommit en bra bit med flytten. Vi har packat en del och kört ett par lass till lagret där vi ska magasinera vårt bohag tills vi hittar vårt hem. Just nu skulle jag ge vad som helst till den som kommer och erbjuder mig att få köpa en fantastisk liten kalkstensgård någonstans på en vacker plats på denna ljuvliga ö.

Ni märker kanske att jag har en liten stund av suckande här ikväll. Det händer väl aldrig någonsin att någon kommer och erbjuder sig att sälja en fantastisk liten kalkstensgård? Bara sådär. Till mig. Varför skulle någon göra det? Men det här packandet inför flytten till stan ger mig hemlängtan. Jag längtar galet mycket tills den dag då jag packar upp det på riktigt. Med syfte att sakerna ska stå kvar där jag ställer dem. Så om du, någon, kära gotlänning nu läser detta och tänker att "hennes lilla dröm kan jag kanske hjälpa till att förverkliga, jag har ju en sådan där fantastisk liten kalstensgård (till himla bra pris, på himla härligt läge)", då vet du ju, innerligt, verkligen, var jag finns...

Första halvåret här på Gotland har vi ju hyrt ett halvmöblerat hus, vilket gjort att vi ändå kunnat ha en hel del av både möbler och saker med oss. I stan kommer vi nu att hyra en helmöblerad och mindre lägenhet, vilket gör att vi måste magasinera allt. Hela vårt lilla (läs alldeles för stora) bohag. Jag hör mig själv stoltsera om dagarna med att jag minsann kommit till insikt om att de där prylarna inte betyder så mycket för mig längre. Att jag faktiskt klarar av att vara utan dem ett tag. 

Men sedan finner jag mig själv sittandes här om kvällen, lite moloken i skymningen och fnulandes på hur jag kanske skulle kunna frigöra bara lite plats för det där sidobordet som jag tycker så mycket om. Eller min lindblomsgröna 20-talsbyrå. Det borde väl gå? Den är ju ganska liten. Var ska vi annars ha vantarna i vinter? Och mormors antika servis, inte kan jag väl magasinera den? Det låter ju förskräckligt ansvarslöst! Och mina ljusstakar. De tar ju egentligen ingen plats alls. Och alla behöver väl ett par blomkrukor? Fönsterbrädor finns ju.. Och mina kuddar. Inte är det väl ett hem (om än ens tillfälligt) för barnen om de inte känner igen sig i den mysiga soffan?!

Men jodå, imorgon bitti kommer jag nog att klara det igen. Att magasinera allt alltså. Det är bara att det där lilla allt-ordet, det måste väl ha någon liten gnutta flexibilitet i sig det också. Det är väl inte bara jag som ska vara så himla flexibel hela tiden?! Snart går ju mitt sköra lilla gummiband alldeles itu.. 

Förutom att Martin och jag packar ner, så packar barnen upp. Så klart. Hittar en massa roligt i lådorna som de glömt. De röjer runt och ... ja, ni vet. Det blir en salig röra alltihopa. Men förutom det, så unnar vi oss betydligt mer fritid än vad vi egentligen borde de här sista dagarna uppe på norr. Vi vill så gärna hinna njuta lite till av sommaren och alla ljuvliga ställen. Vi tränar, badar, picknickar och låtsas alldeles att läget är under kontroll. Idag packade vi lite på morgonen, badade hela förmiddagen, åt lunch på stranden och sedan körde vi två lass till magasinet på eftermiddagen. Det känner jag är balanserat och skönt för en gång skull (läs för absolut första gången någonsin i våra liv), så jobbar vi inte på om två dårar jag och Martin, utan vi njuter faktiskt också. Det är vårt nya livs absolut största lärdom. Hittills. Det ska väl bli många fler hoppas jag. För mycket har vi kvar att lära innan vi blir så där visa och lugna i själen som vi så gärna vill vara.. 

De flesta bilder ni ser idag är tagna på Lauters på Fårö. Ett härligt ställe att njuta många, långa kaffestunder på.. Andra är från Ar i Fleringe, kanske mitt absoluta favoritställe, om det nu någonsin skulle gå att välja ett. Där är så vackert att det värker i kroppen. Ni ska få se mer av det innan vi far!

Se nu till att suga ut det sista av sommaren. Och lyssna inte på dem som säger att den är slut. Vi har ju en hel månad kvar! Jag tycker om hösten också, men kommer definitivt inte att erkänna den förrän tidigast i början av oktober. Den brända naturen och det uppvärmda vattnet gör denna tiden till en av de  absolut bästa.. 

Vi ses,
/Emma

Nu flyttar vi!

Ja, banne mig. Nu har vi bestämt oss. Vi har kämpat, både lite stressade, pressade, osäkra, energifulla och trötta om vartannat. Men nu, trots att vi har en flytt framför oss, så känner vi oss ganska lättade och stapplande förväntansfulla.

Det blir inget eget hus. Inte nu. Det blir ingen kalkstensgård. Inte nu. Det blir inte ens landet. 

Det blir stan. Visby innerstad. En fyrarummare med bjälkar i taket. Nyrenoverad. Mysig. Lite för liten. Lite för dyr. Lite på lånad tid. Igen. Från september till juni. Men det är så det funkar här och vi har nog lite förlikat oss med det.. 

Gör man en så här stor förändring i sitt liv, då måste man nog också acceptera att det innebär att man får hanka sig fram ett tag. Vi måste inse att vi inte kan få allt på en gång. Vi söker ju vårt livs ställe och även om vi drömt och hoppats under våren och sommaren, så förstår ju vi också att man inte bara hittar det. Sådär. Inte alltid i alla fall..

Fast egentligen har vi ju hittat flera sådana ställen. Vi har hittat ställen som kommer att finnas kvar i våra minnen och våra hussjuka hjärtan länge. Men vi har kanske, trots all galenskap med otaliga renoveringar i vårt liv och ett nära på omänskligt mått av byggdamm i lungorna... (och kanske lite fler år på nacken), blivit lite klokare. 

Vi har nog insett att man ska inte alltid ska göra det som man tror skulle göra en lycklig i stunden. Jag hörde Ernst säga i en intervju; att faktiskt avstå kan vara det som gör en lycklig. Att göra allt det som verkar roligt eller att köpa sina drömmars hus kanske bara krånglar till livet i nuet och gör en mindre lycklig på sikt.

Vi har känt precis sådär. Vi har slösat många timmar på många hus. Varit helt säkra på att det varit det rätta. Ritat. Räknat. Drömt om det slutgiltiga resultatet. Ritat ännu mer. Räknat igen. Inte bara pengar, utan även timmar. Arbetstimmar. Subtraherat timmarna och närvaron vi i så fall skulle kunna ge barnen. Tänkt efter noga. Fullkomligt tvingat känslorna åt sidan. Bjudit in realismen som (tro det eller ej) finns även i oss. Valt att avstå. Och stunden och dagarna efter känt........ 

Lättnad. Frihet. Lite som en vinst på Lotto. Fasen, vi har pengarna kvar! Vi är inte mer förmögna (läs ganska oförmögna) än för några minuter sedan, men vi känner oss rika! Rika på sparad energi. Rika på tid för varandra och barnen. Rika på tid för att lära oss om det som vi brinner för. Rika på de där pengarna som annars bara flyter iväg i målarfärg (bara liite till), golv, lister, tapeter, släpkärror, containrar, Gypsum putsbruk (Gud vet om de inte kursar nu sedan vi sålt vårt hus..!).

Jag ägnar nu kvällarna åt att läsa om keramik. Och silversmide. Jag läser och läser. Försöker ta till mig så mycket teoretisk kunskap som möjligt inför hösten. Och flytten till Visby slår spiken i kistan. Jag kommer att kunna ta mig till verkstaden! Jag kan bekräfta för mig själv nu att det kommer bli verklighet. Min höst kommer att bli härligt kladdig. Lerig. Geggig. Friare. Och jag ler. Jag ler och känner mig rik.

Jag känner även förtröstan, att det där huset eller den där gården som vi så tydligt ser framför oss, som vi längtar efter, den kommer. Men var sak har sin tid. Nu ska vi bo smått mitt i en vacker liten stad. Vi tvingas kramas lite mer för det finns bara en liten soffa. Vi ska se till att njuta av och ta vara på våra chanser. Jag ska jobba ett par dagar och dreja ett par. Martin ska jobba några dagar och troligtvis gå en kvällsbaserad utbildning i gastronomi och finedining. Vi fortsätter resan genom att samla på oss den kunskap och erfarenhet vi behöver och vi rustar oss. Rustar oss för det där som vi så mycket drömmer om.....

Och medan vi rustar oss, så ska vi försöka att hejda oss också och se resan som en del av målet. Resan är en del av målet... Resan är en del av målet... Att avstå mina vänner, kan helt säkert vara det rätta ibland för att bli ännu lite mera lycklig..

Senaste veckan har vi träffat faster och farbror Inger och Claes. En härlig, blåsig dag på Bungenäs och Fårö. När vi sagt hejdå och åkt en stund i bilen sa Henning:

- Pappa, va ä Ingä och Klang då?

Måtte man aldrig glömma dessa kommentarer...

/Emma

Smålandsluft i lungorna..

Förra veckan var vi över till Småland några dagar. När vi for förkunnade Alice (mycket tydligt) att hon aldrig mer tänkte följa med till Gotland. Nej, hon skulle flytta till Småland och var det så att vi började längta, så kunde vi ju alltid hälsa på..

Viktor, Malin och morfar mötte upp från Malmö, vilket var jättehärligt så klart. Vi fick en dag med picknick, insjöbad och fika. Så skönt att vi kan ta båten över och mötas upp där. Plötsligt känns vi inte lika långt ifrån varandra.. Nu längtar vi ju innerligt till Skåne också, det vet ni och det ska snart bli av, men ni förstår känslan av att kunna tura över och möta de flesta inom familjen i alla fall.

Efter att ha ätit och badat vid Lammåsa, så tog vi en fika på Levanders i Alseda. Det är ett lanthandelsmuséum med lite hantverk, fika, glass och nostalgi-godis. Våfflor äter man mycket gärna där och till skillnad från många ställen som har lite halvtomma hyllor med gamla förpackningar, så är Levanders hyllor fullständigt proppfulla!

Vi fick även njuta av en härlig sommardag hos Eva och Ingemar. Vi blev bjudna på så mycket  godsaker att jag inte vet vad, samtidigt som dagen bjöd på sol, vattenlek, fotbad och inte minst en spännande båttur på sjön! Barnen var alldeles förtrollade av den där ekan... Mindre förtrollad var jag av den där snoken som ogenerat simmade fram och tillbaka över sjön ;)

När dagarna var till ända och vi kuskat runt till alla möjliga ställen (det blir ganska intensivt), så frågade jag Alice om hon verkligen skulle stanna i Småland, eller om hon kanske trots allt ville följa med hem.. Möjligtvis..?

Efter att ha sovit alldeles själv hos farmor för första gången, bott hos farfar flera dagar, träffat gammelmormor, morfar, morbror, Lasse, Agneta och en hel hög till av människor, så suckade hon lite uppgivet. Tänkte efter noga.. Mycket noga. Sedan sa hon:

- Jag vill faktiskt följa med hem.

Puh, vilken tur. Kan Gotland mäta sig eller till och med vinna över älskade Småland som står så högt hos vår lilla tös, då är det allt himla, himla bra!

Väl över i Visby, så åkte vi direkt och tittade på en lägenhet. Våra tankar spretar fortfarande när det gäller boende. Vad vill vi? Ska vi ta oss till stan så länge, så att jag kan ta mig till keramikverkstaden? Ska vi köpa något (lättare sagt än gjort, det finns inget för närvarande), eller ska vi försöka hyra? Om vi hyr, så är det september till juni som gäller och hinner vi då köpa något under tiden, eller kommer vi hamna i samma hemlösa panik som inför den här sommaren? Och om vi hittar något att köpa, låt säga i november, har vi då någon uppsägningstid på den där 9-månadersperioden, eller står vi med dubbla hyror?

Ja, ni förstår. Vill man bo på Gotland, så får man kämpa. Det är faktiskt lite så. Det inser vi allt mer. Vi är lyckligt lottade som fått jobb och hösten vill vi verkligen få uppleva här, det händer ju så mycket spännande! Men vi börjar förstå dem som faktiskt ger upp efter ett tag..

Men än ska vi inte tappa hoppet. Det kommer säkert att lösa sig. Vi bor jättebra här och får stanna till juni i alla fall. Problemet är ju bara att det fullkomligt spritter i mig. Jag vill komma igång med keramiken. Nu! Och det är 1,5 timme dit, så tar vi oss till stan, så halverar vi färdtiden. Jag vill ju väldigt gärna hinna umgås med mina barn också och inte bara sitta i en bil.. Dessutom vill jag ju så klart kunna vara så länge som möjligt i verkstaden och inte behöva räkna bort tre timmar om dagen i ren pendling.

Vill, vill, vill. Jisses vad jag vill saker.

Vad vill du?

/Emma