Nu flyttar vi!

Ja, banne mig. Nu har vi bestämt oss. Vi har kämpat, både lite stressade, pressade, osäkra, energifulla och trötta om vartannat. Men nu, trots att vi har en flytt framför oss, så känner vi oss ganska lättade och stapplande förväntansfulla.

Det blir inget eget hus. Inte nu. Det blir ingen kalkstensgård. Inte nu. Det blir inte ens landet. 

Det blir stan. Visby innerstad. En fyrarummare med bjälkar i taket. Nyrenoverad. Mysig. Lite för liten. Lite för dyr. Lite på lånad tid. Igen. Från september till juni. Men det är så det funkar här och vi har nog lite förlikat oss med det.. 

Gör man en så här stor förändring i sitt liv, då måste man nog också acceptera att det innebär att man får hanka sig fram ett tag. Vi måste inse att vi inte kan få allt på en gång. Vi söker ju vårt livs ställe och även om vi drömt och hoppats under våren och sommaren, så förstår ju vi också att man inte bara hittar det. Sådär. Inte alltid i alla fall..

Fast egentligen har vi ju hittat flera sådana ställen. Vi har hittat ställen som kommer att finnas kvar i våra minnen och våra hussjuka hjärtan länge. Men vi har kanske, trots all galenskap med otaliga renoveringar i vårt liv och ett nära på omänskligt mått av byggdamm i lungorna... (och kanske lite fler år på nacken), blivit lite klokare. 

Vi har nog insett att man ska inte alltid ska göra det som man tror skulle göra en lycklig i stunden. Jag hörde Ernst säga i en intervju; att faktiskt avstå kan vara det som gör en lycklig. Att göra allt det som verkar roligt eller att köpa sina drömmars hus kanske bara krånglar till livet i nuet och gör en mindre lycklig på sikt.

Vi har känt precis sådär. Vi har slösat många timmar på många hus. Varit helt säkra på att det varit det rätta. Ritat. Räknat. Drömt om det slutgiltiga resultatet. Ritat ännu mer. Räknat igen. Inte bara pengar, utan även timmar. Arbetstimmar. Subtraherat timmarna och närvaron vi i så fall skulle kunna ge barnen. Tänkt efter noga. Fullkomligt tvingat känslorna åt sidan. Bjudit in realismen som (tro det eller ej) finns även i oss. Valt att avstå. Och stunden och dagarna efter känt........ 

Lättnad. Frihet. Lite som en vinst på Lotto. Fasen, vi har pengarna kvar! Vi är inte mer förmögna (läs ganska oförmögna) än för några minuter sedan, men vi känner oss rika! Rika på sparad energi. Rika på tid för varandra och barnen. Rika på tid för att lära oss om det som vi brinner för. Rika på de där pengarna som annars bara flyter iväg i målarfärg (bara liite till), golv, lister, tapeter, släpkärror, containrar, Gypsum putsbruk (Gud vet om de inte kursar nu sedan vi sålt vårt hus..!).

Jag ägnar nu kvällarna åt att läsa om keramik. Och silversmide. Jag läser och läser. Försöker ta till mig så mycket teoretisk kunskap som möjligt inför hösten. Och flytten till Visby slår spiken i kistan. Jag kommer att kunna ta mig till verkstaden! Jag kan bekräfta för mig själv nu att det kommer bli verklighet. Min höst kommer att bli härligt kladdig. Lerig. Geggig. Friare. Och jag ler. Jag ler och känner mig rik.

Jag känner även förtröstan, att det där huset eller den där gården som vi så tydligt ser framför oss, som vi längtar efter, den kommer. Men var sak har sin tid. Nu ska vi bo smått mitt i en vacker liten stad. Vi tvingas kramas lite mer för det finns bara en liten soffa. Vi ska se till att njuta av och ta vara på våra chanser. Jag ska jobba ett par dagar och dreja ett par. Martin ska jobba några dagar och troligtvis gå en kvällsbaserad utbildning i gastronomi och finedining. Vi fortsätter resan genom att samla på oss den kunskap och erfarenhet vi behöver och vi rustar oss. Rustar oss för det där som vi så mycket drömmer om.....

Och medan vi rustar oss, så ska vi försöka att hejda oss också och se resan som en del av målet. Resan är en del av målet... Resan är en del av målet... Att avstå mina vänner, kan helt säkert vara det rätta ibland för att bli ännu lite mera lycklig..

Senaste veckan har vi träffat faster och farbror Inger och Claes. En härlig, blåsig dag på Bungenäs och Fårö. När vi sagt hejdå och åkt en stund i bilen sa Henning:

- Pappa, va ä Ingä och Klang då?

Måtte man aldrig glömma dessa kommentarer...

/Emma