Nu har vi äntligen flyttat in! Jag höll på att skriva att vi är på plats, men jag ångrade mig. Det hade ju varit lite som att skriva att allt är på plats. Herregud, så mycket saker vi har! Vi som har flyttat tre gånger på mindre än ett år och dessutom rensat och rensat och rensat. Jag vågar påstå att vi inte är några storkonsumenter. Vi shoppar inte speciellt mycket utöver det vi behöver, förutom på loppis då. Och det är klart, jag har mycket loppade saker. Och mycket ärvt. Tyvärr. Jag har fått ärva efter min mamma i unga år och jag har fått ärva efter min mormor och morfar, fastän mormor tack och lov finns kvar i livet.
Men hon har frågat så många gånger mormor, om jag inte kan ta hand om den där servisen åt henne? Eller de där ljusstakarna? Eller det där armbandet? Eller... ja, ni förstår. Och naturligtvis vill jag ta hand om det hon ber mig. Det är dels fantastiska saker, men dessutom vill jag dämpa hennes oro över att ingen ska ta hand om de där sakerna en dag. Jag har dock varje gång sagt till henne att jag ska vara rädd om det jag får, men att jag kommer att använda det. Och det står jag fast vid. Jag använder det.
Men med handen på hjärtat, så älskar jag varenda pinal. Var och en är ett minne i sig. Ofta ett väldigt speciellt minne. Av min mamma Kicki. Av min morfar Karl-Gustaf. Av min mormor Gunnel, som alla varit enastående människor. Människor att beundra. Människor att lära av. Och människor att minnas. Varje pinal är ett minne av min barndom och mitt liv.
Genom att använda sakerna känner jag så klart trygghet, men det är också ett sätt för mig att förmedla känslan av de här viktiga människorna till mina barn. Vi använder morfars bagarkniv varenda gång vi bakar, trots att den är slö. Vi använder hans gamla pepparkaksformar och nagg, trots att de är sneda och rostiga. Vi använder mormors gamla servis, trots att jag vet att de delar som eventuellt går sönder aldrig kommer åter.
Samtidigt pratar vi om morfars bageri. Om den rostfria skålen med smält choklad som jag doppade fingrarna i. Om de ogräddade bullarna penslade med ägg och strödda med socker som han sparat till mig. Om doften av bullbak som visade vägen hem från skolan. Om plast-pianot i min pappas lanthandel som var fyllt med lösgodis. Om hur jag stod i kassan och räknade tio-öringar när jag var sex år. Om min mamma som slängde schampoo nerför källartrappan och om hennes farmor Asta som halkade i detsamma och skumpade på ändan hela vägen ner.....
Saker (även om de är just saker och i allra högsta grad världsliga) förmedlar en känsla av beständighet för mig. Och jag är så glad att Alice älskar att höra om dessa historier från när jag var liten. Jag tror faktiskt att sakerna hjälper oss att sätta berättelserna i ett sammanhang. Jag tror att när vi tittar på ringen som var försvunnen så länge, eller skär i degen med morfars kniv, så för det mina barn lite närmre min (och deras) historia.
Skulle jag skriva helt uppriktigt idag, hur det känns och hur vi mår, så skulle ni få höra om flyttkaos, utmattning, dåligt humör varvat med gapskratt åt hur hopplösa vi är. Martin och jag. Jag skulle berätta att mangårdsbyggnaden redan känns överöst av vår bråte och om vilken ångest jag fick idag när jag såg det flyttlass som fortfarande står kvar i magasinet.
Men den här sidan och anledningen till att jag skriver här, är ju trots allt att jag har ett behov av att se till det vackra. Ett behov av att uppmärksamma allt det fantastiska jag har i mitt liv. All tur, all välsignelse och alla möjligheter. Kanske därför det blev en hyllning till alla mina saker.. Haha! Hjärnan är grym. Och jag är övertygad. Jag kommer alltid vara tacksam, in i det sista. Det vet jag, för det är sådan jag är. Trots att jag tappar humöret och orken ibland och inte alltid håller ihop, så är jag tacksam.
Och vi kämpar på. Det här är inget annat än ett lyxproblem. Ett lyxproblem i ett enkelt gårdsliv. Självvalt. Önskat. Ett lyxproblem. Men ni vet ju. Det är tungt att flytta. För både kropp och för själ.
Idag ser ni bilder från vår Prima Gård. De två första är från Hennings rum. Röda rummet är så klart Alice rum ;) och de här sista är från Lillsalen som nu fungerar som vårt sovrum. Alla tre rummen har dörrar till varandra, först ligger vårt rum, sedan Hennings och till höger om Hennings ligger Alice rum.
Nej, nu ska jag försöka uppbåda en ynka kraft till (eller två) och fortsätta plocka upp i köket. Man blir ju lite knäpp av att hela tiden leta efter allt i kartonger. Och nu när jag lyckats förvrida tröttheten och sakångesten till ren tacksamhet, så går det nog allt lite till..
/Emma
