Så som självaste Livet

Vårt Gotlandsliv fortsätter bjuda på uppgångar och nedgångar, precis som självaste livet. Sist jag skrev hade vi börjat pussla försiktigt med veckans innehåll och kände oss ganska nöjda med det. Det gör vi fortfarande. Men uppstarten har haltat lite grann. Jag missade ju min första arbetsdag, eftersom vi blev sjuka. Alice missade sin inskolning av samma skäl. Martin tog sig iväg till sina första föreläsningsdagar, fullproppad med Alvedon, dålig och orolig för oss här hemma. Så mitt i allt det sköna tog bacillerna lite musten ur oss och vi kände båda två att vi dippade. För första gången sedan vi kom hit, så dippade vi rejält. Vi kände hopplöshet, orkeslöshet och jag vet inte allt. Och eftersom människan har en nödvändig och ack så besvärlig kontrollgen, så lade vi plötsligt allt fokus på den bit som ännu inte fallit på plats. Vi njöt inte ett dugg om jag ska vara riktigt ärlig. Vi pratade bara om den stressande boendefrågan. Och vi pratade i cirklar. Utifrån hopplöshet. Nej, det kommer nog inte att lösa sig. Jag vet inte var jag vill bo. Nej, inte jag heller. Och inte kan vi köpa något, vi vet ju knappt vart vi befinner oss..! Och Alice trivs ju här nu, ska vi ge upp det då och flytta igen? Nej, det kanske vore fel, men det är ju så långt till Visby. Jag vill se havet! Ja, men det lär ju bli för dyrt. Och. Så. Vidare. I. All. Oändlighet.

För första gången sedan vi kom hit, så snärjde vi in oss. Vi tappade orken och tron på vårt val. Vad gör vi här? Har vi gett upp allt för att bli bostadslösa med våra barn? Det är ju lätt att skoja om ett par månader i husvagn eller på ett vandrarhem någonstans, men hur kul vore det. Egentligen?

Men vet ni vad? Mitt i allt elände, när vi alla fyra låg utslagna i soffan, så fick vi ett sms. Där stod att det fanns en påse med vitaminer utanför dörren. Vi öppnade och möttes av det här. Underbara, nyfunna vänner hade ställt en uppiggande påse utanför vår dörr, fylld med frukt, te, choklad, tidningar och en massa ljuvliga saker för att muntra upp oss. Helt makalöst och oerhört uppskattat! =) Vi blev så glada att vi nästan började gråta. Plötsligt kände vi oss inte ensammast i världen längre..

Med denna uppmuntran och alla dessa godsaker, så fick vi veckan att gå. Bacillen likaså. Vi kom igång som planerat, om än en vecka försent. Och med detta kom också gnistan smygandes tillbaka. Vi kunde börja njuta lite igen. Martin pluggade ett par dagar, var i kyrktorn och i medeltida hus och blev lyriskt inspirerad. Jag jobbade ett par dagar. Fick träffa trevliga kollegor (om än inte jämförbara med er på Malmö stad ;), men vi fick båda känna energin komma smygande tillbaka.

Och vad gäller boende så har vi alternativ. Människor här är fullkomligt fantastiska när det gäller att engagera sig i att lösa vår situation. Plötsligt kom vi på oss själva med att sitta här och vara ... Gud förbjude, kräsna? Eller kanske snarare ha svårt för just det där, att någon annan ska lösa vår situation. Vi vill ju se om vårt eget hus! Ta hand om våra barn och om varandra! Sitta här och sucka över att det nog inte kommer att lösa sig. Klart det kommer att lösa sig! Vi vill ju vara här! Nej, vi fick verkligen peppa varandra till att lyfta blicken igen. Nu hade vi löst sysselsättningsfrågan under våren, ja då landade helt plötsligt fokus på nästkommande problem, istället för att vi tillät oss att njuta av våra framsteg. Trist. Och förmodligen ganska typiskt.

Det finns dock ytterligare en underbar liten familj som kom just i gränslandet här och hjälpte till att vända vår nedåtgående spiral. Anna, Henkan och deras ljuvliga små pojkar Olle och Alvar kom i onsdags. Umgänget var minst sagt gott och vi fick dessutom njuta av vårvindar ( ja, de var lite starka, men vad gör väl det?), lammungar och utflykter med picknick. Detta både på Fårö och i Norra Gattet där vi våreldat om ni minns..... Vädret må vara oviktigt, men just nu är vi omåttligt tacksamma att det var med oss så att vi fick njuta av sol och värme. Äntligen. Och inte minst fick vi möjlighet att förmedla en skön känsla till våra vänner som åkt långväga för att besöka oss..

Barnen kastade sten i timmar, vi vuxna fick prata, vrida och vända på livets alla ting. Kvällarna tillbringades vid grillen och hoppet fyllde våra hjärtan!

Och just nu, precis idag, fortsätter livet att vara sig själv. Lite upp. Och lite ner. Jag har en magkatarr som jag försöker kurera mig från, men medan jag gör det, så njuter jag av tanken på dagarna med Er. Vi saknar ert sällskap! Vi kände oss mer hemma när ni var här. Så, kom snart tillbaka och njut med oss, söta kära Ni.

Påsk, kalas och influensa

Påsken har varit härlig! Vår älskade lilla Alice har blivit fyra stora år. Mamman i familjen har också plussat på ett år till sina, några fler än fyra, men jag trodde att jag fyllde ett år mer än vad jag gjorde, så det var ju åtminstone en överraskning när Martin rättade mig på den fronten. Påskhelgen tillbringade vi här på Gotland med långfredagskalas hos nyfunna vänner och påskdagsfika hos farbror Christer och faster Barbro på Fårö. Där fick Alice och Henning träffa sina A-kusiner (som sysslingar heter här på Gotland), vilket var till stor glädje! Och jag fick träffa min kusin Malin, för första gången på fem år. Det var verkligen på tiden!

Efter påsk for vi till Småland en sväng så att Alice fick kalasa med Maria, Anders, Ella, Alma, farmor och farfar. Det blev ett härligt tårtkalas med lek hela dagen och inte minst ett hejdundrande avslut med alla barn i badkaret! Det var en skön blandning mellan vinter och vår, så några åk i pulkabacken medan föräldrarna lapade sol hann vi också med.

Sedan hade Alice och jag en riktig tjejdag när vi först åkte till gammelmormor Gunnel och åt medhavd lunch. Sedan gjorde hon det där magiska som jag så väl minns från när jag själv var liten. Hon hämtade alla sina knappar. Tusentals knappar. Eller åtminstone hundratals, med vuxna ögon sett. Knappar i olika former. Färger. Silver. Och inte minst guld! Alice var förtrollad. Hon hällde ut dem på en bricka och plockade med dem i evigheters evigheter.

Därefter bad hon mormor virka och på ett ögonblick knåpade den gamla ihop en halv grytlapp. Bara sådär. Är inte det fascinerande? Att med 93-åriga, darriga, krumpna händer, kunna virka både mjukt och följsamt? Själv sitter man där och måste titta på händerna hela tiden och koncentrera sig för att det ska bli rätt, men på gamla tanter sitter det som i ryggmärgen och händerna bara vet vad de ska göra.

Besöket hos mormor avslutades med att hon öppnade sin byrå med smycken och om knappar och virkning varit spännande så kan ni ju bara föreställa er vad det här var. Alice fick öppna varenda ask, känna och prova och hon sa gång på gång: "Åååh, de är så vackra så jag tror att jag döör!" Mormor verkade ta fasta på den frasen för plötsligt sa hon: "Nej du Emma, nu är jag så trött så jag tror att jag dör!" Vi tog det som ett tydligt tecken på att nu var det roliga slut.

Från mormor körde vi vidare till Eva i Anneberg och där fanns lådvis med Barbie-dockor. Också det fantastiskt roligt och inte minst fick jag och Eva en härlig pratstund. Ja, tjejdagar är bra dagar. Inte minst när tösabiten blivit så här stor. Det är avslappnande och lyxigt att bara vara vi. Och visst är det lätt att glömma när ett syskon kommit till världen. Det där att förstabarnet behöver sin egentid med mamma och pappa? Det känns som att Alice får vänta för det mesta och att Henning går först. Just då är det riktigt skönt att investera en hel dag i henne så där.

Det var nog lite nyttigt för oss alla med en tur bort från ön, för plötsligt föll ett par pusselbitar på plats. Jag berättade ju att Martin var på intervju på södra Gotland. Som tur är tog han sitt förnuft till fånga och tackade nej till en andraintervju. Vi är ju inte här för att koppla på ett vanligt åtta-till-fem-jobb på heltid igen. Vi fick båda lite panik av blotta tanken. Då hade vi ju lika gärna kunnat vara kvar i Skåne. Nej, istället gick han tillbaka till sin ursprungsplan och hoppade på en byggnadsvårdskurs i förra veckan. Trähus och dess ursprung. Uppbyggnad. Material. Restaurering. Och inte minst, han ska ut i skogen och hugga träd med yxa. Träd som ska bli ett timmerhus i hamnen i Visby. Det blir hardcore. Och det kommer bli jätteroligt!

Så. Vår plan för våren; jag ska jobba måndagar och tisdagar. Martin ska plugga torsdagar och fredagar. Henning får vara hemma och Alice får vara på dagis så mycket hon själv vill. Känns som en bra lösning för alla parter. Äntligen har en liten del av nystanet rätats ut.

Sedan ska det väl alltid finnas ett om och ett men. Nu inför min första arbetsdag imorgon så har en influensa hoppat in och bosatt sig i vårt hus. Och i våra kroppar. Otroligt frustrerande. Men efter att ha försökt kurera mig hela helgen, så har jag kapitulerat nu. Jag har haft feber sedan i torsdags och kommer inte kunna jobba imorgon. Alice föll som en fura idag. Henning är måttligt varm och mannen i huset opåverkad. Ungefär så som det brukar vara.

Hoppas ni andra mår bra!
Emma