Så som självaste Livet

Vårt Gotlandsliv fortsätter bjuda på uppgångar och nedgångar, precis som självaste livet. Sist jag skrev hade vi börjat pussla försiktigt med veckans innehåll och kände oss ganska nöjda med det. Det gör vi fortfarande. Men uppstarten har haltat lite grann. Jag missade ju min första arbetsdag, eftersom vi blev sjuka. Alice missade sin inskolning av samma skäl. Martin tog sig iväg till sina första föreläsningsdagar, fullproppad med Alvedon, dålig och orolig för oss här hemma. Så mitt i allt det sköna tog bacillerna lite musten ur oss och vi kände båda två att vi dippade. För första gången sedan vi kom hit, så dippade vi rejält. Vi kände hopplöshet, orkeslöshet och jag vet inte allt. Och eftersom människan har en nödvändig och ack så besvärlig kontrollgen, så lade vi plötsligt allt fokus på den bit som ännu inte fallit på plats. Vi njöt inte ett dugg om jag ska vara riktigt ärlig. Vi pratade bara om den stressande boendefrågan. Och vi pratade i cirklar. Utifrån hopplöshet. Nej, det kommer nog inte att lösa sig. Jag vet inte var jag vill bo. Nej, inte jag heller. Och inte kan vi köpa något, vi vet ju knappt vart vi befinner oss..! Och Alice trivs ju här nu, ska vi ge upp det då och flytta igen? Nej, det kanske vore fel, men det är ju så långt till Visby. Jag vill se havet! Ja, men det lär ju bli för dyrt. Och. Så. Vidare. I. All. Oändlighet.

För första gången sedan vi kom hit, så snärjde vi in oss. Vi tappade orken och tron på vårt val. Vad gör vi här? Har vi gett upp allt för att bli bostadslösa med våra barn? Det är ju lätt att skoja om ett par månader i husvagn eller på ett vandrarhem någonstans, men hur kul vore det. Egentligen?

Men vet ni vad? Mitt i allt elände, när vi alla fyra låg utslagna i soffan, så fick vi ett sms. Där stod att det fanns en påse med vitaminer utanför dörren. Vi öppnade och möttes av det här. Underbara, nyfunna vänner hade ställt en uppiggande påse utanför vår dörr, fylld med frukt, te, choklad, tidningar och en massa ljuvliga saker för att muntra upp oss. Helt makalöst och oerhört uppskattat! =) Vi blev så glada att vi nästan började gråta. Plötsligt kände vi oss inte ensammast i världen längre..

Med denna uppmuntran och alla dessa godsaker, så fick vi veckan att gå. Bacillen likaså. Vi kom igång som planerat, om än en vecka försent. Och med detta kom också gnistan smygandes tillbaka. Vi kunde börja njuta lite igen. Martin pluggade ett par dagar, var i kyrktorn och i medeltida hus och blev lyriskt inspirerad. Jag jobbade ett par dagar. Fick träffa trevliga kollegor (om än inte jämförbara med er på Malmö stad ;), men vi fick båda känna energin komma smygande tillbaka.

Och vad gäller boende så har vi alternativ. Människor här är fullkomligt fantastiska när det gäller att engagera sig i att lösa vår situation. Plötsligt kom vi på oss själva med att sitta här och vara ... Gud förbjude, kräsna? Eller kanske snarare ha svårt för just det där, att någon annan ska lösa vår situation. Vi vill ju se om vårt eget hus! Ta hand om våra barn och om varandra! Sitta här och sucka över att det nog inte kommer att lösa sig. Klart det kommer att lösa sig! Vi vill ju vara här! Nej, vi fick verkligen peppa varandra till att lyfta blicken igen. Nu hade vi löst sysselsättningsfrågan under våren, ja då landade helt plötsligt fokus på nästkommande problem, istället för att vi tillät oss att njuta av våra framsteg. Trist. Och förmodligen ganska typiskt.

Det finns dock ytterligare en underbar liten familj som kom just i gränslandet här och hjälpte till att vända vår nedåtgående spiral. Anna, Henkan och deras ljuvliga små pojkar Olle och Alvar kom i onsdags. Umgänget var minst sagt gott och vi fick dessutom njuta av vårvindar ( ja, de var lite starka, men vad gör väl det?), lammungar och utflykter med picknick. Detta både på Fårö och i Norra Gattet där vi våreldat om ni minns..... Vädret må vara oviktigt, men just nu är vi omåttligt tacksamma att det var med oss så att vi fick njuta av sol och värme. Äntligen. Och inte minst fick vi möjlighet att förmedla en skön känsla till våra vänner som åkt långväga för att besöka oss..

Barnen kastade sten i timmar, vi vuxna fick prata, vrida och vända på livets alla ting. Kvällarna tillbringades vid grillen och hoppet fyllde våra hjärtan!

Och just nu, precis idag, fortsätter livet att vara sig själv. Lite upp. Och lite ner. Jag har en magkatarr som jag försöker kurera mig från, men medan jag gör det, så njuter jag av tanken på dagarna med Er. Vi saknar ert sällskap! Vi kände oss mer hemma när ni var här. Så, kom snart tillbaka och njut med oss, söta kära Ni.