Ett hemligt ställe..

Idag har vi varit på Sudret. Igen. Stackars barn som får åka bil så mycket. Men Gud, vad duktiga de är! De verkar faktiskt mest njuta av utflykterna. Jag menar, Henning får en stor dos av traktorer varje gång och Alice får en ny tidning. Och vilka barn gillar inte pannkakspicknick och glasspauser? Idag besökte vi dessutom inte bara en massa hus, utan en förskola. En alldeles ljuvlig liten sådan. En gammal skolbyggnad med många rum, trappor, skrymslen och vrår. Dessutom egen kock och en stor, fin trädgård där barnen kan springa, klättra, snickra, leka.. Och förmodligen ha det riktigt bra.

Vi besökte även Närsholmens naturreservat. Det var så vackert att vi nästan tappade andan! Nog har vi hört talas om det sköna med blåeld, men vi har än så länge bara sett en och annan åt gången.

Det var verkligen ett hav av blåeld, intill det riktiga havet och det var en fullkomligt makalös upplevelse! Jag hoppas ni känner en del av dess storhet genom bilderna..

Även hundkexen har överöst oss i sommar. Här var jag ute en kväll och fotade. Bara jag, kameran, kvällssolen, fåglarna, en igelkott och en massa knott.. 

Vi kikade även på en gård idag som var till salu, men den fångade inte vårt intresse.. Framför allt var huset för litet. Vi har bott trångt en gång för mycket känns det som. Vi behöver inte överdrivet mycket plats, men vi vill åtminstone ha var sitt sovrum.

Däremot hände en annan spännande sak. Vi var med om början på något som skulle kunna bli en sådan där typisk historia, ni vet; "Vi hittade vårt drömhus av en slump" eller "Vi hade passerat den här gården många gånger och drömt om att få bo i den". Ni vet. Vi har sett en Till salu-skylt på ett ställe, flera gånger, men den pekar liksom inte på någonting, så vi har bara registrerat den och kört vidare.. 

Men idag, efter att även denna visning varit en besvikelse, så bestämde jag mig för att traska in där den där skylten möjligtvis är avsedd att peka. Och där inne, fann jag det mest ljuvliga, undangömda stället! Det är säkert hur risigt som helst, men efter att ha smugit runt ett par varv så vågade jag mig fram till fönsterna. Där var tomt. Men där fanns annat spännande än möbler. Där fanns plankgolv. Stukaturer i taken. En gammal, sliten, inglasad veranda. Ett brygghus. En lada. Och en otroligt vacker trädgård!

Jag kunde inte hejda mig, utan störtade förbi Martin och in till grannen. Och jodå. Det är till salu.

Med numret till ägaren i handen ringde vi och ska få titta ordentligt på söndag. Den dagen är även barnens farmor här, vilket gör att jag och Martin kan åka själva. Vi ska få titta i lugn och ro på det där hemliga, undangömda, kanske också bortglömda stället.... Som kanske inte har något avlopp. Eller som kanske har bräckt, äckligt vatten. Eller som har just precis det där som vi söker.....

/Emma

Inget annat än en lyckans ost

Senaste veckan har varit riktigt trevlig! Vi har haft goda skånska vänner på besök, Christine med familj. Dessutom har Inger varit på Fårö, så även vi har hunnit med en galet onyttig, men lika god och trevlig fika =) Och så barndomsvännen Emelie har vi också strandhängt och badat lite med. Det är så härligt när ni vänner kommer hit. Ni förgyller våra dagar!

Just nu är min lycka närmast total. Jag var söderut igår och besökte två keramiker, vilket var ett otroligt spännande möte!

Det hela började för ett par veckor sedan. Martin hade en lärare på högskolan som sa, i förbifarten, att hans fru är keramiker. Martin körde på vår inslagna linje om att nätverka gränslöst och frågade om han trodde att hon kunde tänka sig att utbilda mig. Läraren hade sett lite tveksam ut. Och det med all rätt. Men dagen därpå fick vi trots allt hennes nummer. Och jag ringde. 

Bara att bli ditbjuden var en stor vinst för mig. De är två keramiker som delar verkstad och när vi satt där i solen på gårdsplanen, så berättade de om sina sommarpraktikanter, som brukar ha gått två år på Capellagården och som sedan kanske antingen startar egen verkstad, eller söker sig till Konstfack. Och som de själva handplockat. När vi pratat länge och väl, om dem, om mig, min familj, vårt syfte med flytten, mina drömmar inom keramik och en hel del annat mellan himmel och jord, så kom den. Frågan.

- Vart befinner du dig rent keramiskt?

Med klunken te halvt i halsen och jordgubben likaså, hasplade jag ur mig... Sanningen. Vad ska man annars göra? Jag befinner mig på nybörjarnivå. Jag är inget annat än en brinnande, drömmande novis. Jag har inte gått någon utbildning. Knappt ens någon kurs. Men visst plöjer jag varenda bok i ämnet som jag kommer över. Och nog sitter jag i TV-soffan här hemma och tummar små skålar för att lära känna leran. Och visst kavlar jag och pressar ut leran i de formar jag hittar, också här hemma. Och visst följer jag de konstens regler som jag kan... Men som en följd av det, kan jag bara titta med drömmande blick på mina små oansenliga alster och tänka att en dag..... En dag ska jag baske mig kunna bränna de där! En dag ska jag få möjlighet att gå loss i en verkstad så där så att jag förlorar både tid och rum. En dag..

Och så stod jag där. Igår. På gårdsplanen till en vacker gård med keramikverkstad, snickeri och ateljé. Efter 2,5 timmar tackade jag för mig. Och då. I just den stunden. Blev den dagen en av de bästa någonsin i mitt liv.

De sa, av någon outgrundlig anledning som jag kanske aldrig kommer att förstå, att jag är välkommen dit i höst. En eller två dagar i veckan. De lägger upp en utbildningsplan och gör punktvisa insatser i alla de moment som jag behöver gå igenom. Däremellan har jag tillgång till verkstaden och en drängstuga om jag går loss så pass att jag behöver övernatta. Men, avslutade de. Du måste vara beredd att investera ett år i alla fall. Och att slita hårt för att lära dig.

Herregud.  Herregud! Kan vi inte bara strunta i den här sommaren och gå på hösten direkt? 

Eller förresten. Först måste vi ju fira lite midsommar. Det vill vi ju inte missa. Det blir traditionellt här på Bungemuséet med kusin Niklas, Anna och deras Wille. Dessutom kommer nog hela Fårösunds barnaklunga vara där och dansa kan jag tro. Dags att ge sig ut på ängarna och plocka blommor.. Här ska bindas kransar!

Njut av dagen. Det ska jag göra. Och så ska jag nypa mig lite i armen.. Jag är just nu absolut inget annat än en himla lyckans ost.

/Emma

Morfar

Den här veckan har vi haft morfar på besök! Utflyktsrika dagar med lyckostinna och en aning sockerstinna barn. En hel del fika och glass. Sol. Kyliga vindar. Mycket lek och hög ljudnivå. Inte minst i bilen. Morfar njuter nog lite av sin egen bil nu.. Och saknar oss nog ändå ;)

Så speciellt det känns nu när våra nära och kära kommer på besök. Det blir så definitivt att vi har flyttat. Vi är inte bara på semester. Vi bor här. Och det känns verkligen tydligt när, som nu, morfar åker hem. Vi följer inte med. Vi stannar kvar och fortsätter hanka oss fram i skapandet av ett nytt liv..

Å andra sidan har vi haft kvalitetstid de här dagarna. På ett helt annat sätt än tidigare. Vi har umgåtts intensivt. Flera dagar och flera nätter. (Ja, det blir ju lite umgänge nattetid också, med små barn som vaknar och väcker resten ;) Och på det här sättet har vi inte umgåtts när vi bott nära varandra. Det gör man ju inte.. Man ses mer spontant och kortare stunder.

Konstateras kan att barnen varit lyckliga i alla fall! De har fått åka morfars bil och i morse var Henning ute med morfar alldeles själv. Tänk så bra det kan vara att vakna i ottan. Väcka morfar. Och få sätta sig i vagnen. Han strålade som en sol när han kom hem! =)

Häromdagen besökte vi mycket speciella och extremt charmiga Kutens bensin på Fårö. Vilket oerhört märkligt ställe. Mycket rost, grånat trä, grönska och omåttligt mycket skrot. Precis i min smak! Att de sedan serverar crêpes med glass, grädde, rostad mandel, kokta äpplen med kanel, chokladsås, kokos och mycket annat gör att vi redan planerar nästa besök..

Tänk er, en skrotig trädgård med gamla halvrostiga möbler, frysar, begravda bilar, orange stolar, blå bord, rosa parasoll, en kalkstensmur och innanför den några lamm som går och betar. Och så som pricken över i, en liten havsremsa längst fram i horisonten. Hundra procent avslappnat. Hundra procent skönt ställe.

Vi har inte varit där tidigare, men morfar tjatade på. Martin var beredd att vända redan på parkeringen. Det såg ju lite förfärligt ut. Men sedan såg han en hög med många, många gamla fönster och tänkte att här måste ju bo en schysst snubbe ;) Vilken tur att vi gick in!

Kära morfar. Kom snart igen.

/Emma