Ett första livstecken på gården..

Som ni vet har vi haft besök och vilken familjehelg det blev! Barnen som väntat så länge, har fått sig en rejäl dos av morfar, Viktor och Malin. 

I fredags var vi alla lite trötta, så medan Martin (jubilaren) och Nalle var uppe på gården och gick loss försiktigt med kofoten, så var vi andra hemma och kramades, pysslade och sov. På eftermiddagen åt vi tårta med siffrorna 35 (som Alice vänt till 53). Men god var den och för första gången någonsin, vad jag vet, så tog tårtan slut! Alice åt tre bitar och Henning fyra.

I lördags gick första lunchen på gården av stapeln. Våra kära skåningar och gotländska släktingar var på plats och gården fick uppleva sitt första livstecken på länge.. Christer och Barbro, kusin Niklas, Anna och Wille - vad kul att ni kom!

Det var en härlig känsla att smyga omkring med kameran utanför fönstren och höra sorlet där inifrån. Prima gård har stått tom så länge och när vi varit där tidigare, har känslan varit tyst och lite ödslig, kall och lite rå, så det var skönt att få känna hur det kommer att bli med liv och rörelse i huset.

Vad som gjorde oss extra glada var att Alice verkade trivas i huset. När gästerna hade gått slog hon sig ner vid bordet i salen och pysslade för sig själv, en lång stund. Alldeles tyst. I lugn och ro. Det var verkligen skönt att se.

På eftermiddagen packade jag och Martin väskan och promenerade längs gränderna till Medeltidshotellet i Visby. Vilken märklig känsla det är att lämna sina barn. Att bara promenera iväg så där, utan dem. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av händerna..

För Henning var det första gången han sov utan oss, men efter allt pyssel med lera, pennor och glitterlim, pannkakstårta (vilken fest!!) och lördagsmys, så gick natten med barnvakterna betydligt bättre än vad den brukar göra med mamma och pappa. 

Han hade vaknat som vanligt klockan 05, gastat lite efter Bolibompa, fått krypa ner mellan Viktor och Malin med en kort pippi-film på Youtube och .... hör och häpna, somnat om. Somnat om..? Hur gick det till om jag får fråga?! Det där ljuva lilla beteendet får mer än gärna bli till en vana. Det bestämmer jag att vi tar med oss och tillämpar, redan imorgon bitti.

Martin och jag vaknade på hotellet, utsövda klockan tjugo i nio. Utsövda som två skära små nyponrosor. Herregud! Tänk att det kan vara så makalöst skönt att få sova en hel natt! Det kommer vi båda leva på länge.

Bara att få äta en god middag i lugn och ro. 

Att få dricka vin, prata, ligga på sängen och läsa en tidning, bada (ja, vi hade badkar mitt i hotellrummet ;), att bara få vara vi två. Det är vi verkligen inte bortskämda med, men just därför blir det kanske extra mysigt när det väl blir av.

Idag har vi varit på LEVA Kungslador en sväng. Där var hösten oerhört vacker, men kön makalöst lång, så vi lekte bara lite i skogen. Sedan letade vi oss vidare till ett annat fik som en avslutning på helgen. 

Morfar stod för notan och Viktor tog tillfället i akt och drämde till med en extra bulle. Gratis är gott!! =)

Känslan ikväll är god. Vi är varma i kroppen. Men avståndet till Malmö är långt. Nu tar jag dock barnen på flyget på tisdag för några första (!) dagar i Malmö. Därför blev inte avskedet så svårt idag. Vi ses alldeles alldeles snart igen! Och Alice är så lycklig att hon knappt kunde somna ikväll. Hon ilade runt in i det sista och packade sin rosa ryggsäck.

Måtte bara barnens förkylningar lägga sig så att vi kommer iväg som planerat.

Puss o kram,

/Emma

Nycklarna i handen..

I förmiddags vandrade vi med pirr i magen och lugn i sinnet. Vi vandrade och jag tänkte tillbaka på helgen som varit. Helgen med Anna och Henkan, Olle och Alvar. Medan Martin var hundra procent fokuserad på dagens händelse, så kom jag på mig själv med att drömma mig tillbaka till i torsdags kväll, då jag och Anna var på restaurang. På. Tu. Man. Hand. Bara vi. För första gången på..... ja, det kom vi inte ens på när vi försökte räkna efter. Två barn senare vardera, kan man nog säga. 

Vi gjorde ett försök förra året, Anna och jag, då vi bokat hotell i Mariefred och skulle fira att vår vänskap fyllde tio år. Jag längtade innerligt! Och gissa vad som hände. Stackars Alice kräktes under natten och jag fick stanna hemma. 

Men nu fick vi alltså vår revansch. Lite trötta, då vi har varsin tvååring som tycker att det är morgon kl. 05, men i det där läget finns alltid en reserv av energi att ta till. En underbar kväll hade vi, med italiensk mat, vin och efterlängtade samtal. Vi åt, drack och pratade. Pratade. Pratade. I. Lugn. Och. Ro. Fullkomligt underbart.

Och vart var vi då i förmiddags? På banken så klart! Idag är dagen då vi förvärvar Prima gård. Idag har vi fått nycklarna i handen. Och precis just innan vi klev in till banken, så sög det till i maggropen vill jag lova. Rejält. Av spänning. Längtan. Värme. Lugn. Lite oro (som alltid). Lite kantskräck (som ofta). Men mest ser jag bilden av mig själv, sittandes på trappan med tekoppen i handen, i höstsolen. (Ja, jag drömmer ju fortfarande om att det ska bli en kaffekopp igen, men den där sköra magen, den vill helt enkelt inte ha kaffe just nu). Inte minst drömmer jag mig fram till vårsolen, när den äntligen kommer igen. Och när det väl sker, så kommer vi att ha provat på vår första vinter på egen gård. Och jag undrar just hur det kommer att kännas? 

Kommer jag ha påbörjat min egen verkstad? Kommer jag att uppnå drömmen om att delvis få vistas på gården med mitt hantverk? Kommer drömmen om att barnen ska kunna komma hem direkt efter skolan att bli sann? 

...Aaaahhh..... Vi tog båda ett djupt andetag innan vi gick in. Vi klämde varandras hand och klev in genom dörren. Jag lutade mig mot bilderna jag har i minnet, från Prima gård. Nu skulle det alldeles strax bli vårt ställe. Och det var en skön känsla när alla papprena var skrivna och vi vandrade ut med nyckelknippan i handen. Nu är det verkligen vårt! Och på lördag mina vänner, då sätter vi nyckeln i låset tillsammans med efterlängtad familj och släkt. (Och känner jag Martin rätt, så kommer att vara där långt innan fredag och leta fram lite av allt det där vackra som förhoppningsvis döljer sig under plastmattor och gamla hängande tapeter ;) 

Vi ska ju även fira Martins födelsedag i helgen! Och vill sig allt riktigt väl, så far Martin och jag iväg (nej, bara innanför kanten ;) över natten. Också det, för första gången sedan Henning låg i magen.

Jag måste säga att jag gillar när livet är lite extra snällt och klappar en sådär skönt på kinden... Förhoppningsvis är det här första dagen på vårt Prima Liv.

/Emma

Kantskräck och längtan..

Ser ni hur vackert det är längs strandpromenaden i Visby? Jag älskar att promenera där om kvällarna och se solen sänka sig ner i havet. Där sitter människor och småpratar på bänkarna, motionerar längs kanten, blickar ut över vattnet och tar till vara på kvällarna..

Men varje gång jag vandrar där, kan jag inte låta bli att bli varse den där kanten. Kanten som markerar att landet, marken, Gotland. Vår värld. Tar. Slut. 

Den tar slut. Och överallt finns den där kanten som markerar att det tar slut. Och som den exilfastlänning jag är, så drabbas jag av lite kantskräck.

Ni förstår, det är känslan av att hur jag än gör. Hur jag än kör, cyklar, går, eller vrider och vänder på mig själv var som helst på Gotland, så kommer jag fram till kanten. Jag kommer alltid fram till kanten och vad än värre är, jag kommer inte längre än så. 

Jag kan inte bara ta mig. Jag kan inte ta bilen och köra. Jo visst, jag kan köra kors och tvärs, åt olika håll, men jag kommer alltid fram till den. Kanten som finns åt alla håll. Nu tänker ni väl att jag är helt galen. Har hon inte fattat att hon bor på en ö?! Jo, jag har fattat att jag bor på en ö. Jag är nog lite för medveten om det. Och min kropp har nog inte riktigt landat i den tanken ännu. Det är i självaste medvetenheten som skräcken ligger. Och den suger verkligen tag i mig ibland. Samtidigt som det är just den känslan som kittlar och drar. Känslan av att befinna sig långt ute i havet. Avskild. I något av en skyddad värld..

Men om vi ska tala om skräcken, så kommer den (så klart) när jag går längs kanten. Kör längs en havsväg. Eller, googlar in och söker flygbiljetter till Malmö. Herregud, vad det kostar! Helt sjukt. 7200 kr för mig och barnen sist jag kollade. 

Jag får känslan av att jag bara vill ta ett skutt över till fastlandet! Men ni förstår, havet, som i vanliga fall ger oss en översvallande känsla av frihet, ligger där som en övermäktig STOPP-kloss och skvalpar nedanför kanten. Vackert, oerhört vackert, skvalpande, men hindrande..

Jag intervjuade dock en man som gav mig lite tröst. Han beskrev exakt samma känsla. Och efter tio år på ön berättar han att han börjar förlika sig med känslan. Efter tio år, kan han cykla förbi hamnen, konstatera att där inte finns någon färja, och ta det med ro. Låta den något jobbiga tanken, som berättar att det just nu inte finns någon länk till övriga världen, passera och i lugn och ro cykla vidare.

Men TIO ÅR..! Herregud. Kommer det ta så lång tid för mig också?!

Nåja, medan jag väntar, så tittar jag lite i kikaren  där nere vid havet och konstaterar lyckligt att en hel drös av älskade människor kommer seglandes till oss alldeles, alldeles snart! Anna med familj. Viktor, Malin och morfar Nalle. Underbart!!

Dessutom är det så, att första gången vi sätter nyckeln i låset till Prima gård, så kommer just Viktor, Malin och Nalle att vara med, men även våra gotländska släktingar. Jätteroligt! Det är en dag jag verkligen längtar till.. Och snart kommer den!

/Emma