Kantskräck och längtan..

Ser ni hur vackert det är längs strandpromenaden i Visby? Jag älskar att promenera där om kvällarna och se solen sänka sig ner i havet. Där sitter människor och småpratar på bänkarna, motionerar längs kanten, blickar ut över vattnet och tar till vara på kvällarna..

Men varje gång jag vandrar där, kan jag inte låta bli att bli varse den där kanten. Kanten som markerar att landet, marken, Gotland. Vår värld. Tar. Slut. 

Den tar slut. Och överallt finns den där kanten som markerar att det tar slut. Och som den exilfastlänning jag är, så drabbas jag av lite kantskräck.

Ni förstår, det är känslan av att hur jag än gör. Hur jag än kör, cyklar, går, eller vrider och vänder på mig själv var som helst på Gotland, så kommer jag fram till kanten. Jag kommer alltid fram till kanten och vad än värre är, jag kommer inte längre än så. 

Jag kan inte bara ta mig. Jag kan inte ta bilen och köra. Jo visst, jag kan köra kors och tvärs, åt olika håll, men jag kommer alltid fram till den. Kanten som finns åt alla håll. Nu tänker ni väl att jag är helt galen. Har hon inte fattat att hon bor på en ö?! Jo, jag har fattat att jag bor på en ö. Jag är nog lite för medveten om det. Och min kropp har nog inte riktigt landat i den tanken ännu. Det är i självaste medvetenheten som skräcken ligger. Och den suger verkligen tag i mig ibland. Samtidigt som det är just den känslan som kittlar och drar. Känslan av att befinna sig långt ute i havet. Avskild. I något av en skyddad värld..

Men om vi ska tala om skräcken, så kommer den (så klart) när jag går längs kanten. Kör längs en havsväg. Eller, googlar in och söker flygbiljetter till Malmö. Herregud, vad det kostar! Helt sjukt. 7200 kr för mig och barnen sist jag kollade. 

Jag får känslan av att jag bara vill ta ett skutt över till fastlandet! Men ni förstår, havet, som i vanliga fall ger oss en översvallande känsla av frihet, ligger där som en övermäktig STOPP-kloss och skvalpar nedanför kanten. Vackert, oerhört vackert, skvalpande, men hindrande..

Jag intervjuade dock en man som gav mig lite tröst. Han beskrev exakt samma känsla. Och efter tio år på ön berättar han att han börjar förlika sig med känslan. Efter tio år, kan han cykla förbi hamnen, konstatera att där inte finns någon färja, och ta det med ro. Låta den något jobbiga tanken, som berättar att det just nu inte finns någon länk till övriga världen, passera och i lugn och ro cykla vidare.

Men TIO ÅR..! Herregud. Kommer det ta så lång tid för mig också?!

Nåja, medan jag väntar, så tittar jag lite i kikaren  där nere vid havet och konstaterar lyckligt att en hel drös av älskade människor kommer seglandes till oss alldeles, alldeles snart! Anna med familj. Viktor, Malin och morfar Nalle. Underbart!!

Dessutom är det så, att första gången vi sätter nyckeln i låset till Prima gård, så kommer just Viktor, Malin och Nalle att vara med, men även våra gotländska släktingar. Jätteroligt! Det är en dag jag verkligen längtar till.. Och snart kommer den!

/Emma