Nåväl, det var det där med apan. När vi skulle byta Malmö till en liten ort på norra Gotland, så förstod vi nog egentligen att vi skulle synas i det lilla samhället vi kom till. Men när vi väl kom hit, så fortsatte vi nog bara i samma spår. Ni vet, man går på ICA och registrerar inte direkt vem mer som går på ICA. Man fokuserar på att plocka sina varor strukturerat efter lappen och i snabb takt. Funderandes på helt andra saker. Jag kunde åka ner till Malmborgs i Limhamn utan att bry mig det minsta om vad jag hade på mig eller hur jag såg ut. Det var ju inte så ofta man träffade någon man kände ändå. Och gjorde man det och det var alldeles olägligt, så kunde man ju alltid slinka in bakom en hylla, se koncentrerad ut och försvinna som en i mängden..
Här försvinner man inte som en i mängden. Men trots att vi egentligen visste det, så gick vi av någon underlig anledning alldeles ovetandes om det de första veckorna här. Ovetandes om att vi var Den nya familjen. Ovetandes om att vi inte kunde slinka in bakom en hylla. Visst noterade vi att vissa tittade lite väl noga för att det skulle kännas naturligt. Och visst funderade vi på vilka som egentligen känner varandra här, vilka som umgås, vilka som möjligen delar våra intressen... Och visst förstod vi väl att svaret på frågan är att ja, här känner alla alla.
Alla känner verkligen alla. Och det var efter två veckor som jag förstod att vi verkligen syntes här. Jag var med Alice på dansskola och hamnade i hallen med några av de andra föräldrarna. Jag presenterade mig och berättade att vi var nyinflyttade sedan två veckor tillbaka. Alla reagerade med att ivrigt fråga varandra: Visste ni det? Har ni sett dem? Inte? Nej, inte jag heller! Men Gud, det har jag också missat! Jag har inte ens sett er på ICA, sa en av dem.
Jag kom på mig själv med att avbryta dem: Det är alltså bara två veckor som vi varit här, så det är inte så konstigt att ni inte har sett oss... Men så förstod jag. Det var konstigt. Det var verkligen konstigt att de inte hade sett oss. De stannade alla upp och sa till mig samstämmigt: Det här är Fårösund.
Därefter kände jag mig lite i gränslandet med att tycka det var jobbigt och skönt, att vara sådär synlig. Utstickande. Som när någon flyttade in i min barndomsby när jag var liten. Klart vi visste vilka det var i samma sekund som flyttbilen kom. Eller kanske till och med innan. Ni vet, hon som var gift med han som var född där av den och så vidare... Men samtidigt tycker jag att det är skönt. Gemytligt. Personligt. Vi har ju valt en mindre ort och en ö för att få leva i ett mer personligt och intimt samhälle. Vi syns ju här. Och vi vill synas. Vi är någon. Inte för att vi har ett högt rankat jobb, fin bil eller en schysst andress. Vi syns för att vi är en familj bland en liten skara av andra familjer. Vi syns för att vi tillför lekkamrater till de barn som redan finns här. Vi är inte en familj som kommer och belastar samhället med fler barn. Vi bidrar istället till att skolan kanske får finnas kvar. Det är en himla viktig skillnad. Vi är inte bara en i mängden bland en massa folk som inte känner varandra.
Även om också detta yttrat sig som en form av kulturkrock med blandade känslor i oss, så känner vi oss ganska avslappnade nu när sex-sju veckor har gått. Vi har presenterat oss för alla. Eller förlåt, jag hade visst missat en tant. Och det blev jag varse med dunder och brak ska ni veta. Vi var i kyrkan där Alice sjöng med barnkören. Och så var det kyrkkaffe. Så klart vi följde med. Det gäller ju att göra alla rätt som nyinflyttad. Det var bara det att det i princip bara var vi och de regelbundna besökarna som gjorde alla rätt. Och jag hamnade bredvid en tant som tittade länge och fientligt på mig. Jag log så vänligt jag kunde och nickade igenkännande lite då och då, också så trevligt jag kunde.
Plötsligt böjde hon sig fram, långsamt, full av skepcism och frågade mig med hes och lågmäld röst:
Och vad är du för en?
Ja du, sa jag snopet och så lättsamt jag kunde, jag är nyinflyttad och det här är lille Henning som sover i min famn!
Ja, det ser jag väl, väste hon. Att du är ny. Men har du inget namn?
Jodå, Emma heter jag!
Och var bor du då?
På Kronhaga strand! (Ni hör det piffiga i det jag säger och ser den sura tanten framför er)
Usch! Där är dyrt.
Sedan muttrade hon något om att mannen hennes lärt sig baka en kaka som var väldigt god. Tja.. sedan sa vi inte så mycket mer. Men nu känner även vi till varandra i alla fall!
Hur som helst, så är de allra flesta väldigt vänliga och välkomnande. Och förvånansvärt många säger att de hoppas vi ska stanna. Det är så fint, tycker jag! Alice känner till de flesta barnen nu också och det är väl alldeles fantastiskt vad snabbt det gått egentligen? Efter den här korta perioden så har vi nog insett två saker Martin och jag; Vi trivs i en mindre by där alla känner alla, eller åtminstone känner till alla. Någon skulle se våra barn om de befann sig någonstans vid olämplig tidpunkt och denne någon skulle även veta var de hör hemma. Det är en trygghet. Det andra är att vi verkligen insett att det inte är så himla farligt att ge sig in i ett nytt samhälle. Människor tar emot med öppna armar, åtminstone här, och barnen skaffar snabbt nya kompisar.
Alice sa igår när hon skulle sova: Mamma, jag samlar på stenar. Och så samlar jag på nya kompisar! Jag har hittat så här många nya kompisar på Gotland. Och så höll hon upp tre små fingrar.
Det är ju faktiskt så, att vi fortfarande inte vet var vi kommer sätta ner vår flagga till slut. Efter att ha brutit upp från allt vad struktur heter, så kan vi inte bestämma nästkommande steg, hur gärna vi än hade velat. Rent spontant hade vi ju velat välja varje steg och snickra ihop framtiden efter eget huvud. Så klart. Men världen ser ju inte ut så. Inte ens den gotländska. Vi måste istället gå på de möjligheter som visar sig. Utröna vad de kan ge. Ta ställning till om de kan bidra till att skapa den tillvaro vi söker. Eller om ett visst steg skulle leda oss åt fel håll?
Vi vet ju åtminstone vad vi i grunden vill ha. Vi vill ha en lugnare tillvaro med mer tid tillsammans. Som nu. Men det betyder inte att vi inte vill jobba. Vi vill ha stimulans och trevliga kollegor, men vi vill ha ett rikt liv inkluderat jobbet. Vi vill att pusslet ska, inte bara gå ihop, utan gå med vinst. Vi vill kunna jobba och behålla andningen i magen. Och vi tror att en vacker miljö med omedelbar närhet till naturen kan hjälpa oss att uppnå det. Det måste väl ändå vara möjligt?
Jag har haft den stora turen och möjligheten att få börja arbeta på Region Gotland. Från och med 8 april kommer jag att jobba måndagar och tisdagar. Och det känns nästan för bra för att vara sant. Jag är oerhört tacksam att jag fått ett jobb och att jag får börja i så liten skala. Det gör att jag kommer ha mycket tid över till familjen och att första byggstenen vi plockar in är en sten som bara påverkar två av veckans sju dagar...
Dessutom har Martin varit på intervju idag. Kanske att han också vill ha en jobb till en början. Ett jobb där han kanske kan jobba deltid, ha nära hem, eller rent av vara ledig ifrån längre fram, för att förverkliga de delar av vår dröm som faktiskt bara är hans. Eller som är våra gemensamma? Detta eventuella jobb ligger dock på en helt annan del av ön, så det innebär att vi måste ta ställning till en flytt till i så fall....
Ni förstår. Vi hade makten att bestämma flytten hit. Men vi har inte makten att bestämma de steg som följer. Inte helt och hållet. Kanske inte på vilken del av ön vi ska bo härnäst. Kanske inte i vilken omfattning Martin ska jobba till en början. Nu ska jag jobba i Visby och kanske Martin söderut. Vem av oss ska pendla? Och hur mycket får det påverka livet i övrigt?
Det är en oerhört märklig situation att vara blanka, men också spännande att få börja bygga från grunden. Vi måste helt enkelt försöka lägga vår trygghet i magen och känna in de steg som följer. Magkänslan och varandra är det enda vi har. Men vi känner nog båda två en hyfsad trygghet i att det faktiskt löser sig.
Vännerna vi finner här finns ju kvar på samma ö. Likaså de kompisar som Alice lägger till sin söta samling. Att flytta runt på självaste Gotland kanske faktiskt bara berikar vår tillvaro och vårt liv. Och vill vill ju faktiskt inte missa något. Vi vill uppleva allt!
