Nyfunna vänner

Idag får ni följa med ut i naturen igen. Det är ju verkligen där vi lever just nu. Här ser ni en bild på mina nyfunna vänner. Ja, riktiga, livs levande vänner lär väl ta ett tag att finna nu när vi satt ner vårt bagage och våra fötter på en helt ny plats, men de här får helt enkelt duga gott för nu. De är trots allt trofasta och vi umgås som ni vet, varje morgon..

Häromdagen upplevde vi något alldeles fantastiskt tillsammans, stenarna och jag. Dagen som ligger i topp på min lista över bästa dagarna varje år. Dagen då vårsolen värmer för första gången.

Här satte jag mig. Vinden var alldeles stilla och havsbotten synlig lång väg.... Även om målet med dessa stunder är att hålla tanken fri, så kommer jag ofta på mig själv med att fundera på framtiden när jag är ute så här. Vad blir vårt nästa steg? Vad får Alice att må allra bäst? Henning åker ju tack och lov bara med, så jag har framför allt en liten snörpa att oroa mig för. Än så länge går det dock jättebra. Hon hoppar in i nya grupper med positiv energi och är oftast glad när vi åker därifrån, och barnen i Fårösund blir glada när hon kommer, vilket så klart värmer en moders hjärta.

Vi ställer kanske lite höga krav på oss själva också? Dels har vi svårt att veta vad vi vill, var vi vill bo, hur vi vill bo, OM vi vill bo... Och då kommer så klart tanken; tänk om vi behöver flytta ett par gånger till innan vi hittar rätt. Hur kommer Alice må av det? Innan vi åkte så var vi så himla säkra i att om vi bara hittar rätt boplats innan hon börjar skolan, så löser sig allt. Och det gör det kanske också.... I och för sig kommer vi ju alltid kunna hälsa på nyfunna kompisar till henne så länge vi stannar på ön och då kanske det bara kommer att berika vår tillvaro att vi är runt lite till en början?

Ja, ni förstår. Många känslor och mycket tankar. Och inte minst, enormt mycket utrymme för känslor och tankar i det här, framför allt ljuva, men också bitterljuva läge vi befinner oss. Att få sitta så här, i vårsolens värme med utsikt mot bryggan och sundet, som ren vardagsmat. Det är ju något vi kanske aldrig någonsin får igen när de här första månaderna är slut. Hur ska vi någonsin kunna leva utan det? ;)

Jag vilar mycket i tanken att första steget känns befriande och rätt. Jag kommer för alltid vara glad och tacksam att vi haft möjlighet att testa. Sedan vill jag ju innerligt gärna att det ska bli bra i fortsättningen och slutändan också. Inte minst för guldgrynen som nu sover gott i sina sängar.

Jag börjar bli lite ledsen på att ni inte kan skriva kommentarer här på sidan. Stenar som vänner i all ära, men jag behöver ju era livs levande kloka ord! Ni ska kunna välja Anonym under "Kommentera som" innan ni publicerar. Försök gärna igen.

Varm kram,

Emma