Idag tar vi farväl av Hökgatan i Limhamn. Eller åtminstone av vårt älskade hus. Ja, lite hatat är det ju också det där huset, inte minst om Martin får säga sitt. Medan jag fortsätter att romantisera och saknar allt det som var vackert och bra, så känner han att ett ok har lättat från hans axlar och att han idag tar fjäderlätta steg.
Jag saknar mina tegelväggar. Gjutjärnskaminen. Vedspisen. Min kökssoffa som står magasinerad i en lagerlokal här någonstans. Ljudet av det ruckliga låset när Martin kom hem. Det skallrande ljudet av källardörren som var så irriterande när Viktor satt och skakade med ena benet hela tiden. Alice högt klampande steg i den gamla trappan som också var lite irriterande när Henning låg och sov. Ljudet av den gamla grinden när den gnisslade och skrapade mot stenplattorna...
Och så känner jag faktiskt riktig sorg över min trädgård. Att mina krokusar ska få möta någon annan nu. Och mina silkesrosa tulpaner som står ihop med de svarta, de är så vackra!! Kommer de att komma upp i år igen?
Alice ros som hon fick av morfar. Murgrönan som klättrar på äppelträden. Mina stockrosor och köksträdgården med örter till våra middagar. Doften av rosorna i kullerstensgränden, Gertrud Jekyll, full av rosenstrit som jag kände mig extremt hotad av, men med en doft som jag aldrig vill vara utan. Och all lavendel jag hade!
Ja, och så fanns ju även de där mördarsniglarna. Och de äckliga djuren som spann nät i äppelträden vissa år och som fick bladen och frukten att skrumpna. Och allt ogräs. Och alla maskrosor. Och dessutom otrevliga kompisar i komposten..... med gnagande tänder. Usch!!
Och så kostade ju faktiskt huset en massa massa pengar som gjorde att vi fick jobba och jobba hela tiden. Och all målafärg som vi fick köpa. Och allt annat som bara fick oss att längta bort från alla krav.
Ja, och nu är vi här borta. Nu sitter jag här, i ett lånat strandhus. Nybyggt. Fräscht. Mitt i skogen. Alldeles vid havet. På en helt ny outforskad plats. Med framtiden som ett blankt blad framför våra fötter. Och när jag verkligen tänker efter, alltså verkligen tänker efter, och lägger all romantik åt sidan, så vet jag ju att Hökgatan oftast såg ut såhär:
Så, mina vänner. Jag fäller en tår idag, det gör jag. Jag fäller en tår över det hem där barnen varit bebisar och där vi haft så mycket trevligt! Och roligt! Och arbetssamt. Och jobbigt ibland. Det går inte att skämta bort mer än så. Men tillsammans drar vi också en lättnadens suck (Martin skuttar runt och jag inser med försiktighet att det mesta känns ganska bra). Och tro nu inte att vi inte saknar ER. För det gör vi så klart. Oj, vad vi saknar er!!
Men vi ser också fram emot många trevliga stunder här på Gotland och hos er när vi hälsar på!
Trevlig helg,
Emma
Förstår att det känns sorgligt att skiljas från ett hem där ni lagt så många timmar och så mycket energi för att få det som Ni ville ha det. Och det ser verkligen jättefint och mysigt ut. Är säker på att Ert nästa hem och er nästa trädgård kommer att bli minst lika fin och välkomnande. Och tänk också om Ni även får ett boende som kan välkomna andra människor som får njuta av att bo vackert och rofyllt. Det är så härligt att se andra människor som uppskattar lugnet och den vackra miljön här på ön. Det är som balsam för själen. Och delad glädje är dubbel glädje.
SvaraRadera