Jäkta inte

Först och främst, tack snälla ni för ert stöd. Det betyder mycket för oss att ha er med på vår resa. Vi känner oss som två dårar ibland och då är era mail, små meddelanden och samtal ovärderliga.

De flesta samtalsämnena här hemma handlar nog om livskvalitet just nu. Dels om vad vi vill uppnå och dels om vad vi faktiskt redan har. Vardagen är så klart en vardag här också. Henning har varit febrig och hängig en vecka, så mer rosenrött än så är det inte. Och vi är fortfarande bostadslösa första juli, vilket är ett skrämmande datum som närmar sig för varje dag som går. Men vi kommer på oss själva med att utbrista dagligen hur skönt det är just nu! Vi har lite oro i kroppen, men det är skönt ändå. Vi är ägolösa. Lånlösa. Inkomstlösa också för den delen (men det kan vi ju tänka på en annan dag ;) Och ganska planlösa. Eller öppna, om man så vill.

Själva tjusningen med att sätta sig i en sådan här situation är nog just det där att framtiden ligger som ett blankt blad framför våra fötter. Det är läskigt, men väldigt kittlande! Vi får dagligen små lyckosting som suger tag i kroppen, så något måste ju vara rätt... Och ångesten över dårskapen som det kanske egentligen innebär att göra så här, och pressen över att välja rätt framöver, överröstas nog ändå av den frihetskänsla vi känner över att kunna göra som vi vill. Åtminstone om vi får ha liv och hälsa i behåll...

Vi har mycket kvar att se och förstå här, men den där entreprenörsandan som det talas så starkt om när det gäller Gotland, den finns i alla fall på riktigt. Den genomsyrar tillvaron här. Och det gör mig både glad och spattig. Jag vill lära mig allt. Nu. Jag vill dreja. Fota (kanske mer på riktigt?) Skriva? Måla? Snickra?

Eller om jag tänker efter, så vill jag nog inte snickra precis, men jag vill absolut skapa, rita, kanske designa. Jag bearbetar Martin i smyg och frågar honom nog dagligen om han verkligen inte kan tänka sig att bli finsnickare? Bara lite? Ibland? Nähä..... inte det. Men som hobbyverksamhet då? För min skull? Jo, kanske kommer han fram till då. Jo, kanske. Men å andra sidan lär det väl finnas hur många som helst att anlita här...

Det märks i alla fall att människorna här tycker att det är världens mest naturliga sak att skapa själv. Man kommer på en idé, testar den och om den inte funkar, så testar man något annat. Turisterna strömmar ju hit och där får man ett säkert utlåtande om produkten är bra eller dålig. Det tycker jag känns befriande! Opretantiöst. Och framför allt om man har en produkt på sin egen gård eller sin egen butik. Blir den inte såld, så plockar man bara bort den. Så har den aldrig funnits. Inte gjort någon skada. Avdramatiserat. Enkelt. Och förmodligen ganska lustfyllt...

Vi träffade förresten en bonde på Fårö häromdagen och när jag frågade honom hur det är att bo där, på en ö utanför en ö, så svarade han, precis helt självklart:
- Jo, det är blåsigt mest. Och soligt. Och vi sköter oss själva och skiter i andra.
- Jaha, det lät ju trevligt, skrattade jag.
- Men, sa han och pekade allvarligt med fingret, när någon behöver hjälp, då ställer vi upp!

Återigen. Enkelt. Harmlöst. Självklart. Och kanske ganska lagomt?

Häromdagen när batteriet i vår bil var urladdat, så fick vi omedelbar hjälp av en person. När inte det fungerade, så ringde hon till en annan person. Och inom loppet av någon minut så kom två hjälpsamma grannar i en minibuss och kämpade enträget en lång stund med vår bil. Jag och Martin hörde varandra säga flera gånger att vi kan ta den till en verkstad. Ni har säkert viktigare saker för er. Vi förstår om ni inte har tid. Gud, vad snälla ni är! Tack. Tack. TACK!

De fortsatte koncentrerat som ingenting i säkert en halvtimma. Och sedan, när bilen startat (det krävdes ett himla slit med startkablar, knuff upp på vägen, remmar och bogsering) så tittade de glatt upp och sa med ärlighet i blicken:
- Det var bara roligt att få hjälpa till.

Lantisanda eller Gotlandsanda, vad vet jag. Storstadifierade är vi nog i alla fall, där vi står som två fågelholkar och tänker att; har folk hur mycket tid som helst? Kan de bara lämna jobbet sådär? Varför är de så glada? Det här är ju jobbigt!

Sedan tittar vi på varandra och drar vårt stående skämt om den där sköna slogan som både flyttfirman och ICA har här i byn. Den som är självklar för byborna, men komisk för oss. Tänk er en ritad, svartvit gubbe i solstol med solbrillor och så den simpla texten:

- Jäkta inte.

Nej, här jäktar inte folk. Men det där tempot som Martin och jag har inom oss, det har borrat sig in i benmärgen. Det är bara så. Och det blir en form av kulturkrock. Vi tänker att vi besvärar och avbryter deras arbetsdag med vårt bilproblem. Inte ska vi väl störa? Och vi skyndar ibland fast vi egentligen har all tid i världen. Och när det är svårt att hålla andningen i magen här i lugnet, hur förgjordat svårt är det då inte i städerna?

Men vi kommer ta mig tusan inte ge upp. Vi ska lyckas tvätta bort det där. Vi ska också bli sådana som går runt och andas med magen, visslandes på ICA. Funderar några minuter på om vi ska ha BOB sylt eller kanske den ekologiska. Och är det kö? Jaha. Då kan man ju alltid prata med någon och det är ju trevligt.

Men tro nu inte att människorna på Gotland inte kämpar eller inte har något driv. De har ett sjuhelsikes driv många av dem. Det är precis det jag försöker påvisa, det oerhört intressanta i en miljö som sjuder av entreprenörsanda och kreativitet, men som samtidigt så tydligt präglas av lugn. Och tillförsikt. Det ordnar sig. Du kan göra vad du vill. Testa! Här bor vi på den vackraste platsen vi vet och ser till att kunna göra det vi tycker om.... Som om det vore det mest naturliga i världen.

Och jag säger er nu, att om den här känslan är sann och den kombinationen är möjlig på riktigt, då är jag fullkomligt övertygad om att vår plats på jorden finns inom denna landplätts vackra ramar. 

/Emma