Historien om Kulan

Det är lite intensivt vårt Gotlandsliv just nu. Det kan vara intensivt här också. Trots denna lugna, vackra, harmoniska ö. Martin räknade ut att han lagt drygt 100 timmar på renovering senaste månaden. Detta utöver ordinarie arbetstid. Kvälls- och nattetid. Men han ger ju aldrig upp den där mannen, det bara är ju så.. 

Prima gård var tom vid tillträdesdagen. Tom så när som på några gamla krokar. En svensk flagga. Några muslortar. Och Kulan.

Gården har ju tillhört samma familj i nästan 400 år och i Lillsalen hänger Kulan som ingen får röra. Kulan som, enligt sägen, har hängt där sedan 1700-talet. Minst. Kulan som nuvarande ägare bara vågat damma en enda gång på 40 år. Och Kulan som densamme aldrig skulle plocka ner och ta med sig. Den ska hänga där. Svaret på frågan om varför spelar ingen roll, fick vi höra. Den ska hänga där. Och helst rör man den inte. Det bara är så.

Martin och jag stod där när han berättade. Vi lyssnade. Nickade. Tänkte i våra enskilda sinnen att det är väl bara en kula.. Eller..? Fast vi var samtidigt rörande överens. 

Vi. Rör. Den. Inte.

Kulan rör vi inte. 

Men så kom dagen då vi bjöd familj och släkt på lunch. Ni vet, vår första helg med nycklarna i handen. Och där fanns farbror Christer med i samlingen. Vi satt i Salen och åt, både familjemedlemmar från Malmö och släktingar från Gotland. Kulan kom plötsligt på tal och vi var ett gäng som traskade ut ur Salen, in i Lillsalen och fram till den. Vi stod under i en ring och blickade uppåt. Granskande. Vad är det för en kula? Farbror Christer tyckte i sann Ahlströms-anda att berättelsen var ren nonsens.

- Äsch, vaddå? Det är ju bara en vanlig julgranskula! Det är ju plaast!

I samma sekund sträckte han upp sin hand och fortsatte härja om att kulan är i plast ("och det fanns ju för f-n inte på 1700-talet!"). Han började slita och dra i den och jag och Martin såg till vår fasa den uppenbara risken att det sköra snöret (som ju vi skrockfulla visst tror är från 1700-talet!) skulle gå av och Kulan trilla neeer! 

Martin och jag skrek: - Neeeej!!!

Kusin Niklas och hans Anna skrek: - Neeeej!!

Och faster Barbro ropade: - Du höööör väl att de inte viiiill!!

Allt detta inom loppet av ett par sekunder, men farbror Christer hann ta några chanser till att putta och svinga Kulan i luften. Vi andra flämtade, flåsade och i det närmaste hyperventilerade. Vi ska ju SOVA i samma rum som den där Kulan. Vi ska ju BO på gården, helst tillsammans med Kulan (eftersom den nu hänger där), eller Gud förbjude, utan Kulan om den nu skulle gå sönder!

Vi två (eller fyra) arma själar som nu tränger oss in i huset där samma släkt huserat i närmre 400 år, vi vill ju vara vänliga och försiktiga. Vi vill ju inte klampa in. Och vi vill definitivt inte börja med att krossa Kulan.

Som ni ser höll den. Tack. Och. Lov. Den hänger där och speglar sig i vårt nymålade kopparfärgade tak.

Och du, farbror Christer. Du hade minsann fått sitta spökvakt vareviga natt resten av livet om den trillat i golvet och gått sönder..! ;)

Du hade dock en fantastisk present med dig ska nämnas (och som bidrar till att vi förlåter dig =). Martin fick hela fem dagars hjälp av en farbror som både kan rita och bygga hus. Makalöst snällt! Lite svårt att välja bara, till vad vi ska använda denna värdefulla kunskap.. Och kanske vågar vi inte ta dit dig alls... med tanke på Kulan?

Imorgon packar vi och på torsdag flyttar vi in! Barnen hade sista dagen på dagis i stan idag och nu börjar ett lååångt jullov. Den 8:e januari som först, har vi tid för inskolning uppe på norr.

Varm kram till er alla!

Emma