Året som gick - ett byte av liv

Det är en märklig känsla i kroppen idag. Jag brukar inte känna av bytet av år som något speciellt. Det som brukar kännas annorlunda är nog mest att jag ska komma ihåg att skriva det nya årtalet... När jag var riktigt liten kan jag komma ihåg att jag kände lite sorg över att det exempelvis aldrig mer skulle bli 1987. Och så har jag alltid känt att januari-februari är som en lång uppförsbacke mot våren. Men förutom det, vad känner jag i år?

Många jag möter säger att 'Vilket makalöst år ni har haft!' Och så kommer följdfrågan: 'Det vore kanske skönt med ett lugnare 2014 nu?'

... Ja... När det gäller att flytta så vore det skönt med ett lugnare 2014. Tre gånger på ett år, det var väl kanske lite att ta i. Men samtidigt nödvändigt, så här med facit i hand. Från Malmö till Gotland, så klart. Den är ju självklar. Från Fårösund till Visby också, för hade vi inte tagit det steget, då hade jag inte kunnat vara i keramikverkstaden under hösten. Och vilken gåva det har varit! Jag nyper mig i armen och tackar varje dag för att jag fått den möjligheten. Och hade vi dessutom inte flyttat till Visby och känt på stadslivet igen, då hade vi nog inte vågat ta klivet fullt ut till en gård på landet. Det blev på något sätt bekräftat för oss igen, att vi inte vill leva våra liv i stan.

Hela den här resan har nog faktiskt krävt sina steg. Mycket har varit jobbigt och svårt, men innersta kärnan i bytet av liv och miljö, består av inget annat än vår, Martins och min, fria vilja. Våra gemensamma önskemål och drömmar. Vår gemensamma drivkraft, att bryta oss ur stadsstressen och hjulet, det hetsiga karriär- och familjeliv som så många i vår generation lever och många gånger strävar efter. Jag skriver inte väljer, för alla har inte möjligheten eller valet och jag har full respekt för det. Men vi såg att vi hade chansen och för oss var risken överhängande att vi skulle ångra oss om vi inte tog den.

Vi möter och har mött så många människor som önskar att de gjort en sådan här sak tidigare i livet. Som har vuxna barn nu och som önskar att de satt jobbet och karriären längre ner på prioriteringslistan. Och så många i vår ålder som smider planer för sin pension! 'När vi blir pensionärer, då ska vi bo halvårsvis i Italien'. Vem är det som säger att vi får leva då? För Martin och mig var det omöjligt att vila i tron om att den dagen kommer. Och missa barnen och tiden däremellan.

Jag vill inte få valet att låta trivialt eller enkelt, för det är det inte. Det är ett verkligt stort steg. Svårt. Vi har under året som gått känt ömsom ångest, ömsom rädsla. Ömsom förvirring och enormt mycket saknad. Ovisshet och otrygghet.

Men vi har, verkligen, hela tiden känt en övertygelse. En övertygelse om att det här är rätt för oss. Att det här är vårt kall. Och dessutom, tack och lov, vårt gemensamma kall. Hur stort är inte det? Jag tror att en av två i ett par ofta drömmer om en sådan här resa, men mer sällan båda. Och om inte båda har samma vilja, då tror jag det är svårt. Det krävs att man är beredd att offra ganska mycket. Och det är naturligtvis inte rätt för alla.

Vad känner vi nu i slutet av året då, elva månader senare?

Vi håller så klart med om att vi haft en händelserikt år. På alla sätt och vis. Men det som sammanfattar känslan vi har nu, är ett stort, innerligt lugn. Ett lugn som hoppade in som bomull i magarna på oss den dagen vi bestämde oss för att löpa linan ut. Att ge oss ut på gotländska landsbygden och Prima gård. Stormen bara lade sig. Oron. Otryggheten. Ovissheten. De lämnade oss därhän. Marken stabiliserade sig under våra fötter. Och trots stora känslomässiga investeringar i år, så har vi fått långt mycket mer tillbaka än vad vi själva har givit. Vi har fått andningen i magen, tankeförmågan och det goda minnet tillbaka. Vi har fått en mer harmonisk vardag med mycket tid för varandra och barnen. Vi lever i dagtäta rum och sover gott om nätterna (bortsett från barnens stök och bök då, förstås! ;) Vi är tillräckligt avslappnade för att kunna tänka kreativt och för att kunna smida planer för vår framtid på Prima gård. Vad mer i livet kan vi önska? Absolut enbart att vi får vara kvar i den här stunden länge. Friska. Att vi lyckas behålla den livsstil som vi vunnit under året. Och att vi får träffa våra nära och kära mycket!! 

För er som funderar. Bara gört! Det finns så mycket att vinna. Och det går. Oavsett när i livet.

Gott nytt, välkommet 2014!

På bilderna idag ser  ni våra kökshyllor och grå keramik från Jan Sandblom, som jag varit hos i verkstaden. Må 2014 föra mycket keramik med sig!

/Emma