Ja ni, det där vårvädret som vi beställde till helgen. Det uteblev minsann. Istället kom en snöblandad storm och blåste mössorna av oss..! Här på gården har vi hemmafixat lite. Just den här helgen är ett levande bevis på Martin och mig. I ett nötskal. Ett rent, skärt nötskal.
"Vi tar det lugnt och myser i stormen. Vi behöver inte göra någonting. Kanske bara svarva lite prototyper och rensa undan lite flyttkartonger i gästrummet längst bort så att vi kan utöka verkstaden dit." Ja, så lät det vid frukostbordet i lördags. Innan jag kom på att vi ju har en gammal restrulle med tapet som skulle passa jättefint i kökshallen. Eller fulhallen som vi kallat den. Vid köket. "Det är ju inte så jobbigt att sätta de där små plättarna. Nej, jag åker och köper lite tapetklister. Svarva du så länge!" Sagt och gjort. Martin svarvade i stormen och tapeten åkte upp. Och plötsligt är den skarpa gröna färgen inte längre ful. Utan... självklar på något vis. För ynka 50 kr är fulhallen räddad!
Under tiden kom Martin på att vi ju har lite vit fogmassa. Och kökskaklet var ju helt ofogat. "Det kanske du kan fixa älskling? Om jag nu tapetserar åt dig.." Jo jo, det kunde jag väl. Sagt och gjort. Fogmassan på plats.
Lite skillnad blev det.
Martin fortsatte: "Thomas sa förresten att vi kan få ta de där turkosa gamla fönstrena i hans lada."
"Va?! Men då måste vi åka dit och hämta dem med en gång! Tänk om han kommer på att han vill ha dem själv? Eller om någon annan hittar dem!" Sagt och gjort. Till ladan. Hämta fönster.
Vid söndagens frukost sa jag att jag verkligen ville fokusera på att rensa ut det där gästrummet. Jag behöver mer utrymme om jag ska kunna komma igång och producera. I samma mening, och jag menar verkligen i samma mening, så frågade Martin när vi tänkt renovera salen egentligen. Vi satt i den och han blickade runt på den vita strukturtapeten från 90-talet. Ni vet, en sådan där som i alla fall jag brukade pilla på i smyg när jag var liten... Så att det blev en massa vita frigolitaktiga smulor på golvet. Min morfar blev ursinnig när jag gjorde så. Men det var ju så svårt att låta bli! Nåväl, Martin reste sig från frukostbordet och drog ta i ett hörn. "Kolla, här finns ju originaltapeten!"
Ja, resten förstår ni säkert. Jag fram. Drog ännu hårdare. Gick igång. Fortsatte dra. I sisådär tre timmar! Och här sitter vi nu. I en sal med den hundraåriga tapeten blottad. Smyckad av en hel del spackel och ett och annat hål. Martin grävde sig nämligen ända in till den allra första stenväggen på ett ställe och på ett par andra ställen gick den lite sönder.. Men där mina vänner. Där trädde till slut mitt sunda förnuft fram och sa STOPP! "Det där gör vi inte idag. Kanske om tio år, men inte idag! Och du min älskling, fortsatte jag, du har en sönderhackad vägg att spackla. Och jag, jag har en överspacklad gammal bård att ersätta med en nygammal, betydligt bredare bård..
Det är väl bara att hoppas att nästa galna infall sker på "rätt" ställe.
/Emma
Oj! Er fulhall ser alldeles underbar ut, om ni frågar mig! Var rädd om den! Och kökets skåpinredning, nam, nam! Underbar!
SvaraRadera