Trots och Vata

Vi har en hel del trots här hemma just nu, från båda grynen faktiskt. Henning ligger gärna på marken och gråter förtvivlat. Eller skriker åt storasyster. Hon i sin tur har upptäckt möjligheten att reta honom. Och att konsekvent säga emot sina föräldrar.

Det går ju verkligen i perioder, tack och lov. Man får en paus när man som mest behöver det. Och när man börjar känna att harmonin fått råda ett tag. Ja, då kommer den igen. Trotsen.

Just idag somnade Henning på väg ut till havet och jag och Alice fick en stund på tu man hand. Det var välbehövligt. Och skönt. Bara hon och jag. Vi kunde småprata. Kasta sten. Sola näsan. Och ta roliga foton! =)

Ibland känns det som att jag får vara arg precis hela tiden. Och vara det där tråkiga planket som all kommunikation ska studsa emot. Just nu är det så... I sammanhanget berättade en kär kollega till mig om Ayurveda och vilket element som dominerar mig. Vata. Jag börjar tro att det ligger någonting i det.. 

Hon sa att Vata står för entusiasm och energi. Kreativitet. Men också oregelbunden hunger och matsmältning. Vata lär sig saker fort, men glömmer också lika snabbt. Och är rastlös. Vill att saker ska gå fort och har en tendens att oroa sig. Men, avslutade hon, och det tog jag fasta på. Vata är också inspirerande. Puh, okej, inte bara dåliga saker alltså.. ;)

Mycket stämmer. Jag behöver verkligen lära mig att komma ner. Eller att hålla mig nere. Jag kan ta en långsam promenad. Till en början. Men jag ökar snabbt tempot. Inte för att jag stressar, utan mer för att jag blir så upprymd av allt härligt jag ser. Eller av musiken i lurarna. Eller av viljan att komma hem och få påbörja dagen med de andra i familjen.. Varför inte jogga när man ändå har chansen?

Det finns en till i familjen som är Vata. Kanske mer än mig. Vår ljuvliga lilla tösabit. Och om jag är en raket, så är det bara förnamnet till vad Alice är. Hon hinner be om mjölk minst tre gånger innan jag ens hunnit skicka signalen till hjärnan att armen ska sträckas ut mot mjölkpaketet. Och då är jag mycket Vata. Hon slamrar med klackskorna samtidigt som hon äter, oavsett hur tydligt vi försöker be henne sitta still. Hon kasar fram och tillbaka på stolen och drar gärna samtidigt i stolen bredvid så att den också kasar längs golvet. Hon säger tack för maten innan vi andra hunnit lyfta gaffeln till andra tuggan ens. Och hon kan nästan omöjligt vänta på sin tur ;)

Alice vill själv. Hon har alltid velat själv. Och hon är väldigt självständig för sin ålder.

Men hon är Vata och jag behöver Kapha, haha! Hon och jag ökar varandras tempo istället för att ge varandra lugn. Och trotsiga dagar är nog de andra elementen i det närmaste borta i våra kroppar. Då är det intensivt må jag säga..

Men idag fick vi alltså en stund. En riktigt lugn stund. Och jag känner att vi behöver mer av den tiden. Vi behöver mer mor-dotter-tid. För hon får ju trots allt vänta för det mesta. Lilebror skriker nog högst. Men när vi väl är själva, så är hon lugnet själv. Och jag också. Ett bra sätt att hitta Kapha, med andra ord ;) Ja, upp på priolistan. Mamma-Alice-tid!

I helgen ska vi försöka hägna in hönsgården så att de ljuvliga får komma ut och se dagens ljus! En höna, döpt till Malin, ruvar för fullt och vi får inga ägg, så undrar hur många hon har där under. Martin har inventerat en gång och då var det sex..

Den händige gårdskarlen ska få svarva lite till också. Ljusstakarna har gått en vända till snickeriet, men vi har ett par punkter att fila vidare på. Otroligt spännande!! Jag vill så gärna att de ska bli verklighet!

Vatten och avlopp ska in i min keramikverkstad också. Det gör vvs:aren. Och det ska bli riktigt skönt, att slippa ränna efter vatten någon annanstans.

Trevlig helg till er alla! Vi beställer exakt samma väder som idag!
/Emma