Ibland slår det mig. Så där plötsligt bara. Att här sitter jag. Bortkollrad. Utkastad. I stillhet. På den gotländska landsbygden. I en gammal mangårdsbyggnad. Som en liten del i en lång, hisnande, oändlig historia. Och lever mitt liv. Mitt kanske enda liv. Såhär? Hur gick det till? Och varför gör jag  det?

 

Lika snabbt slår det mig hur ofattbart hemma jag känner mig här. Martin säger det ofta också. Det känns som att vi känner Prima Gård så väl redan efter bara knappt två år. Gården, huset, marken, jorden. Allt känns alltmer som en självklar del av oss. Som vår, men så klart ändå inte. Absolut inte. Det är vår fulla övertygelse, att en sådan här plats kan man inte äga. Man ska inte tro att man kan äga den. Den typen av förhållningssätt är det som gör att människan förstör hela vår Moder jord. Vi sätter oss över henne. En sådan här plats kan man inte äga. Bara låna. Vårda. Bruka. Och känna tacksamhet över att få vara en del av.  

Jag satt en stund framför brasan sent igår kväll och läste i Mandelmanns självhushållningsbok. Jag älskar den! Den är vacker, sinnlig och rik på både lärdomar, praktiska råd och själslig visdom. Den är skriven av en familj som bor på och driver en makalöst vacker gård i Rörum på Österlen. Människor som länge inspirerat oss till att göra det vi gör. 

 

Några rader fångade mig totalt. Ord som är så enkla och fullkomligt självklara. Men samtidigt så stora och hisnande. En känsla av att jag inte vill att livet ska vara sådär förgängligt som jag vet att det är, sköljde över mig. Vi alla vet ju det. Men människan har en tendens att skärma sig från realistiska tankar och leva på som om livet vore just... oändligt. Fast det är ju samtidigt den där enkelheten, just den, som lockat mig och Martin till att byta livsstil. Att backa tillbaka från den del av världen som bara pågår, snurrar, utan att man har en chans att hinna känna efter eller reflektera. Att lämna och ta avstånd från det materiella har gjort att vi kunnat gå till grunden med vad det är vi faktiskt behöver och vill ha.

 

 

Det här är vad jag läste:

Det ligger en lockelse i att tänka att det man gjort och lämnar efter sig en gång ska försvinna och multna ner. Återgår till ursprunget, naturen, för att lämna plats åt nya människor att göra nya upptäckter på. Vissa spår kan finnas kvar, men knappast mer än så. Något av det mest lockande som finns är att upptäcka rester från historien, en gammal mur, kanske en stensatt halvt igenväxt trappa eller en hålväg, eller att få se ett tidigare hamlat träd som åter tagit kommandot över sitt liv och skjutit nya grenar. Då får ens fantasi något att ta spjärn emot och kan sätta fart mot nya upptäckter.

    Så vill vi ska ske med platsen vi just nu håller till på. Vad är det för mening att bygga i alltför varaktiga material som exempelvis stenhård armerad betong när nya generationer ändå kommer att vilja ändra och sätta sina egna fotavtryck just här? Det är ju en sak om Öresundsbron byggs så, men något som bara ska bebos och arbetas på under en relativt kort tid - då kan lera och sand duga! (Mandelmann, Självhushållning på Djupadal.)

 

 

Jag älskar den här typen av förhållningssätt! Och jag arbetar hårt för att en vacker dag verkligen bli vän med tanken. På riktigt. I hjärta och själ. Att verkligen acceptera att livet är tillfälligt. Landa i det. Förgängligt. Litet i förhållande till naturens storhet. Och på så sätt himmelskt vackert. Och värdefullt. Det gör inte livet mindre viktigt eller mindre smärtsamt. Livet är det viktigaste vi har! Men förgängligheten tror jag  är en vägvisare som vi alla behöver. Vetskapen om att livet när som helst kan ta slut, gör att vi måste se till att försöka leva det så som vi vill leva det. Det står inte där och väntar. Vi kan inte stå där och vänta. Inte om vi har en möjlighet att förändra det vi inte trivs med. 

 

 

Och att vi, jag och Martin, kommit till den insikten och agerat på den i unga år, det är jag så glad för. Att vi inte går där i vårt gamla liv och är missnöjda. Och bara drömmer. Klart vi drömmer här också. Ännu större drömmar! Men vi har klivit ur den där turbulenta epoken, den som var full av yttre påverkan, stress, hets och en strävan mot vad? Mer pengar? Finare hus? Dyrare bil? Bättre jobb? Vi har klivit in en annan tid. Vänt på steken och fokuserar på vad vi faktiskt behöver. Och allt det finns ju här. I enkelheten. I det där livet som inte delas in i jobb och fritid, utan som flyter ihop till en enda tillvaro. Att vi sedan är igång mest hela tiden och har en massa projekt här också, det är en annan sak för oss. Det är ett sätt att smycka den där drömmen. Att helt enkelt... leva den. 

 

Psst. Mandelmanns självhushållningsbok finner du inom kort i vår webbutik. Där samlar vi det bästa från Prima Gårdsbutik, och framför allt det vi älskar som mest. Dags att fortsätta plåtningen av produkter, så att vi snart kan öppna upp!

 

/Emma