Skåne har blivit hemma

Äntligen njuter vi av lite värme! Vinden är vänlig mot oss och håller sig relativt stilla, vilket gör att temperaturen kan stiga lite. Att havet omsluter oss gör att vårsomrarna blir lite kyliga här har jag hört.. Jag älskar dock försommaren! Fram till midsommar tycker jag att det är som allra finast och nu njuter vi av syréner, hundkex, smörblommor, midsommarblomster och orkidéer...

Vi var ute på en kvällstur igår på ett alldeles sagolikt vackert ställe och där växer de här ljuvliga små blommorna. Visst är det väl anemoner? De såg precis ut som så och dem brukar jag få vänta på och längta efter hela sommaren. Visst är de fina? Vita. Sirliga. I karg mark. Alldeles vid havet. Oemotståndligt vackra i kvällsljuset.

Och alldeles intill finns det här. Vilken kombination! Det skira mot det karga. Vad som nog fascinerar mig mest med Gotland, förutom den enorma variationen och rikedomen i naturen, är den suddiga horisonten. Den som så ofta smälter ihop med himlen. Ibland kan man knappt urskilja gränsen där emellan..

Vi har äntligen haft besök av Viktor och hans Malin. Fantastiska dagar då barnen varit i sjunde himlen! Ja, jag och Martin också förstås. Vår känsla av att befinna oss långt borta lindrades dock inte, utan tilltog nog ännu mer. Efter våra första månader här, känns Skåne som hemma. Visst är det märkligt? Efter att ha känt oss rotlösa under många år och känt att vi inte hört hemma riktigt någonstans, så har vi kommit ett steg på vägen. Vi kan sitta här, blicka ut över havet och tänka tillbaka på något som faktiskt var hemma.  Och inse på riktigt, att hemma finns på flera ställen. Inte bara i sitt eget barndomshem. Jag har sagt det många gånger och nickat instämmande när ni kloka människor sagt det gång på gång till mig, men jag har aldrig känt det. Inte på riktigt.

Därmed nu inte sagt att drömmen om Gotland har bleknat. Tvärtom. Vi kanske inte stannar här för evigt, det vet vi så klart inte, men vi kommer helt klart att ge det en ärlig chans. Med handen på hjärtat känner vi inte att vi fått påbörja vårt "riktiga" Gotlandsliv ännu. Vi bor inte på den där gamla kalkstensgården. Vi jobbar inte med hantverk. Vi är lediga, ja, men ibland ganska frustrerade över att ännu inte ha hittat vägen fram. Ännu inte ha börjat lära oss det vi vill lära. Vi har börjat rent teoretiskt, men vi längtar båda efter det praktiska! Vi känner oss ganska redo och fria i tanken. Vi vågar och kan tänka utanför boxen. Åtminstone ibland. Men det är oftare än aldrig. Och vi vrider och vänder på möjligheter, funderar på svårigheter och säkert en hel del omöjligheter. Men vi befinner oss i en lucka som kanske inte kommer igen. Och då gäller det ju baske mig att ta chansen, eller hur? När är nästa gång i livet vi kan välja att göra något helt annat?

Så klart är det ni vänner och familj som gör att vi längtar efter att hälsa på i Skåne och som får Skåne att kännas som hemma. Dessutom utmanar nog försommaren oss lite. Vi längtar till Österlen. Vi drömmer oss tillbaka till de där kopparna te som vi druckit på Olof Viktors och som satte sig djupt in i själen. Och den där natten på Karlaby Kro. Ystad Saltsjöbad. Stranden vid Knäbäckshusen. Fälten mot havet vid Skillinge gård. Blott havsvägen till Ystad. Loppisarna. De där som jag egentligen inte stannade vid så ofta, beroende på chauffören som "råkade" köra förbi. Beslutsångesten över att välja när Martin sa att jag fick två stopp på vägen hem.... Ja, ni vet ju. Vissa ljuva. Andra bitterljuva minnen.

Vi saknar inte Malmö som boställe, men nog är det dags för ett besök snart. Alice saknar sina kompisar och pratar mycket om er på Myran! Samtidigt har hon ofantligt roligt här och vill helst aldrig vara ledig med oss. Vårt mål har varit att inte åka till Malmö förrän vi känner att hon har tillräckligt mycket här för att vilja åka tillbaka. Hon sa häromdagen att:
- Mamma, nu har vi ju bott ett tag här på Gotland. Kan vi inte flytta tillbaka till Malmör nu? (Ja, hon säger Malmööörrr ;) ... Eller förresten, vi flyttar till Småland. Till Ella och Alma. Så kan vi ju hälsa på på Gotland och i Malmör ibland. Det blir bra va?

Sötnöten. Ja, nu vill vi hälsa på. Umgås. Leka. Bada. Utflykta. Jag tror att hon kommer känna att vi har något att komma tillbaka till när vi väl ska hem igen. Ja, ni ser. Hem. Jisses, Emma Ahlström har samlat på sig två nya hem på bara ett par månader! Jag säger då det. Finns det liv, finns det hopp minsann.

För övrigt har vi fortsatt låta oss inspireras av en del brinnande entreprenörer och hantverkare här på ön. Vilka energikällor det finns! Och vilka goda viljor. Vi nätverkar mer än vad vi trodde att vi någonsin skulle våga göra. Och det känns mer naturligt än vi någonsin trott att det skulle göra. Kanske framstår vi som påflugna, Gud förbjude, men här verkar det självklart. Ser vi någon med ett spännande yrke eller verksamhet, så ber vi att få hälsa på. Och än så länge har dörrarna stått öppna. Martin har ett verkligt spännande besök nästa vecka. I smyg hoppas jag att det kommer påverka... om inte förändra hans liv.

Tack snälla ni som mailar, ringer och kommenterar. All kontakt med er är oss värdefull!

Emma