Nytt bo och skördefest

Nu har vi bott i stan i drygt en vecka. Martin tycker att jag varit lite tvär.. Och det har jag kanske..  Jag vet inte vad jag känner riktigt. Flytten har gått jättebra. Visby är fantastiskt. Verkligen fantastiskt. Det vet ju ni som varit här. En oerhört vacker stad och innanför murarna lever vi i en miljö med i det närmaste sydeuropeisk känsla. Vi har en trevlig kvinna som husvärd, som småpratar med oss, frågar hur det är och ger oss ljuvliga, söta plommon i påse. Barnen har sovit gott från första natten och det ser vi som en god bekräftelse på deras trivsel.. 

Miljön i den här lägenheten är densamma som vi hade i Limhamn. Plankgolv, putsade väggar och bjälkar i taken. Det är mysigt och det gör nog att vi alla känner oss... Som hemma.

Men jag har nog faktiskt känt mig lite trött de första dagarna. Ni vet, som när man precis har dragit en suck.. (eller flyttat ;) Den här stadsmiljön är verkligen en av de vackraste jag kan tänka mig. Men jag kommer nog inte riktigt ifrån att det är just en stadsmiljö. Igen. Vad fasiken! En stadsmiljö. Hur hamnade vi i den? 

Om än genom sensommar-rosbeklädda gränder, så får vi bära kassarna när vi handlat. Vi måste hålla koll på bilen, så att vi inte får p-böter (vilket jag så klart redan lyckats få). När tänkte vi på parkering senast? Jo, när vi bodde på Davidshall i Malmö. År 2004. Rutinen. Finns. Liksom. Inte. Kvar. I. Mig. 

Här kommer vi direkt från lägenheten, ut på en liten kullerstensgata. Här i innerstaden råder bilförbud, men det kommer så klart en och annan bil. Och en och annan bil som faktiskt kör ganska fort. Första dagen kände jag nog lite hur jag kastades tillbaka från friheten, till oron över att ett av mina barn ska springa ner från vår trappa och ut på den där gatan.. 

Nej, stressen, eller känslan är verkligen inte att jämföra med verkligt stadsliv. Eller storstadsliv. Så klart inte. Jag tror faktiskt bara att det är minnet av den där känslan, som gör sig påmind och som spelar mig ett spratt..

Vi vill ju bo på landet. Det vet ni väl vid det här laget. Och när jag uppträder lite otacksamt, så påminner Martin mig om att det faktiskt är för min skull som vi bor här just nu. Så jag vet helt klart hur vi hamnade här. Och varför. Det är för att jag ska kunna ta mig till verkstaden. För tusan.. Är jag otacksam? Gud förbjude i så fall. Det är verkligen det sista jag vill vara.  

Och missförstå mig inte. Återigen. Jag njuter verkligen av att lära känna Visby. Verkligen. Det är ju vår stad nu, oavsett vart på ön vi bosätter oss. Och det är en underbar sådan. Vi promenerar runt ringmuren. Längs strandpromenaden. Vi leker i "slottet med lekparken" som Alice säger. Det är en lekpark som har en mini-ringmur uppbyggd omkring sig. Vi skolar in på dagis den här veckan och två första dagarna har gått jättebra! Alice tycker mycket om sitt nya ställe och Henning cyklar alla stunder han kan. Och släpper oss långa stunder, utan att bry sig det minsta om var vi är. Det är ju faktiskt väldigt bra. Även om det sticker lite i mitt modershjärta.. Martin har kommit igång att jobba och trivs verkligen bra. Jag har ett fantastiskt trevligt jobb och alla mår vi bra. Ett välsignat liv och absolut inget annat.

Jag måste nog bara få landa lite och få komma igång med mitt lermakeri. Nästa vecka är det äntligen dags! Då ska jag till verkstaden för första gången. Och jag längtar. Jag vill förlora mig i det kreativa rummet. Jag längtar makalöst mycket efter det. Det är bland det bästa jag vet. När skapandet ersätter tid och rum..

Bilderna ni ser idag är dels från vår nya lägenhet (som jag verkligen med handen på hjärtat tycker mycket om ;) och dels från Gotlands skördefest som gick av stapeln helgen som gick. En marknad full av kött, grönsaker och gotländska delikatesser, lammklippning, traktoråkning och ponnyridning, jättegod mat och 27 grader varmt. En helt underbar septemberdag! De bilderna ska jag gå tillbaka till, när snön faller över oss..

Vi hörs. Rings. Mailas. Och förhoppningsvis kramas vi snart.

Emma