Så har vi blivit med gård!

Ja, här går det plötsligt undan i svängarna. Jag som känt att vi befunnit oss i ett vakuum den senaste tiden. Fast det är klart, ser man på saken utifrån perspektivet att vi varit på Gotland i blott 9 månader, så har det kanske gått ganska fort ändå..

Vi flyttade, som ni vet, till stan för några veckor sedan. Och kanske var det då vi fick lite klarhet i saker och ting. Jag tror det. Först fick vi perspektiv på Limhamns-livet när vi kom till Gotland. Sedan behövde vi nog komma till stan här också för att få perspektiv på det sköna Gotlandsliv vi levt uppe på norr. 

Vi slog oss ner i soffan här i stan (den lånade soffan :/ ) och kunde absolut se charmen i att testa Visby, men ni förstod säkert på mitt förra inlägg att det inte känts riktigt bra. Vi är inte där i livet. Vi har offrat för mycket för att ta oss hit och vi är flexibla som sjutton, visst. Men vi vill inte kuska runt mer. Vi är inte på Gotland för att kuska runt. Vi är här för att bo. Prova på att bo. På riktigt.

Vi kom på oss själva med att omedelbart längta tillbaka till norr. Till naturen. Havet. Tystnaden. Människorna vi lärt känna. Gymmet. Bastun. Cykelturerna. Friheten. Möjligheterna.

Vi vill ju inte jogga stan. Vi vill inte se eller höra bruset. Vi tycker båda två mycket om våra jobb och har haft sådan oerhört tur som hittat bra arbetsgivare. Förstående arbetsgivare. Vi är verkligen tacksamma för det. Men vi älskar ju också att åka härifrån. Att åka norrut. För det är det Gotland vi känner till (okej, bortsett från att vi tittat på hus och gårdar i öns alla skrymslen och vrår ;). 

Vi har funnit vänner. Alice likaså. Det är nog så här; att när man är ny på ett ställe, eller som här - ett helt landskap, så blir de människor man lär känna viktiga för en. Vi har ju bara varandra här och saknar familj och vänner hela tiden. Men familjerna på norr har fått oss att känna oss hemma. De har välkomnat oss med öppna armar och sagt gång på gång att de hoppas att vi kommer tillbaka. Varför ska vi då starta om livet någon annanstans, på Gotland? 

Nej, det var efter två veckor i stan, som vi var på väg till ett kalas i Fårösund. Vi satt i bilen och Martin och jag pratade om en konstnärsgård som är till salu där uppe. För väldigt mycket pengar. Och så sa vi att, det spelar ingen roll hur fin den är. Vi köper inte en dyr gård, för då får vi kniven mot strupen. Igen. Och vi vill inte ha kniven mot strupen. Vi vill gärna jobba, men vi vill inte känna att vi går under om inkomsterna haltar. Vi vill kunna utvecklas kreativt och då kan vi inte ha höga kostnader. Det skulle ta udden av allt. Och vi skulle inte heller få den tid med barnen som vi vill ha.

Nej. Det var nej. Vi skulle inte ens åka på visningen.

- Men, sa jag. Prima gård då? (Ja, den heter så i folkmun då makarna Prima varit ägare sedan länge).

Martin hajade till. 

- Ja, vad fasiken! Varför köper vi inte den?! (Eller han sa nog ett mycket fulare ord än fasiken, men ändå..)

Det var där. I just det ögonblicket. I bilen mellan Visby och Fårösund. På landsvägen genom skog och hed, som polletten trillade ner. Och den trillade verkligen, äntligen ner! Vi ringde mäklaren. Vi ville titta igen. Vi har tittat många gånger innan. Promenerat runt gården i smyg, tittat in genom de handblåsta fönstren, gått en runda i det krispiga änget i april, maj, juni..... Funderat. Drömt. Och känt att vi inte kunnat ta steget. Inte vågat. Inte känt in Gotland eller norra tillräckligt mycket. Och faktiskt lite glömt bort..

Men nu stod den där. Den poppade upp igen. I rätta stunden. Fortfarande kvar. Och de hade de sänkt priset. Igen. Och dessutom var det flera spekulanter som drog i den.. Prima gård.. som hade besiktningsmän och försäkringsbolag på plats för att göra bedömningar om ditten och datten. Shit, var den på väg bort?! Det kändes verkligen så och vi hade nog tagit lite för givet att den skulle stå där för evigt... tom och fortsätta välkomna oss vid våra smygtittar... Ge oss oändligt med tid. Fortsätta låta oss strosa runt och leva små stunder av låtsasliv där, i skuggan av vår rädsla. Osäkerhet. Eller kanske feghet?

Men den skulle inte göra det mer. Vi kände det på oss. Det var nu eller aldrig. Och vi är medvetna om att det finns tydliga för- och nackdelar. Vi är verkligen medvetna om det. Det är långt till stan. Mörka, hala vintervägar väntar. Finns tillräckligt många kompisar till barnen? Blir det för ödsligt? Kanske. Men den kallar på oss. Den kallar på oss och av någon outgrundlig anledning har vi haft sådan tur med arbetsgivare här att Martin kommer kunna jobba hemifrån en del. Dessutom kommer han att jobba med ett projekt som drivs från norr. Och det innebär att vi kan bo långt ifrån stan och ändå vara på plats. Ge barnen korta dagar på dagis. Vissa dagar helt lediga. Bara det är, för oss, en dröm..

Till skillnad från alla beslut hittills, så landar det här som bomull i magen. Det gör faktiskt det. Vi känner oss övertygade om att det här är bästa möjliga lösningen för oss att prova på ett lantliv på Gotland. Vi kommer att hitta en balans. Och om inte, så har vi testat. Då har vi gjort det som vi kom hit för att göra. Och då får det väl bli andra lyckliga ägare till Prima gård, efter oss. Värre än så är det ju inte! Vi är inte här för att prova på nybyggda radhus eller fancy lägenheter i stan. Det blev så uppenbart nu. Vi är här för att prova på just det här. Och om vi inte trivs med den typen av liv, då vet vi det. Då tar vi det då.

Men keramiken då? Ja, vi kommer att bo i stan ända fram till advent och i vår kommer jag att övernatta i verkstaden. Där finns en drängstuga som jag kan hysa in mig i och jag kommer att kunna jobba fokuserat så länge jag vill. Dreja långt in på natten, till den klassiska musik som alltid skrålar i högtalarna ;) Och det kan jag längta till! Ena keramikern är dessutom en nattuggla, så jag lär inte bli ensam där in på småtimmarna..

Nej, det här blir bra! Gården har anor från 1400-talet och är magiskt vacker. Så klart! ;) Ni som inte redan har sett, ska få se, alldeles alldeles snart. Vi ska träffa ägaren, eller förra =) för en guidad visning på söndag och han lär ha mycket att berätta. Gården har varit i hans frus släkts ägor i långt över 200 år..

Tänk, nu börjar (snart, äntligen) fas nummer två i vårt ö-livsäventyr! Vi är så glada att ni finns med oss och hoppas innerligt att ni vill följa med oss. Till Prima gård!

/Emma

Ps. Bilderna ni ser idag är tagna på insidan av ringmuren en kväll i förra veckan. Solen gick ned som ett eldklot i havet och strålade in genom gluggarna i muren. Det såg verkligen ut som att ruinerna glödde och jag är så glad att jag hade kameran med mig! Och att jag hann med! Solen går ned så fasligt fort nu. Loppbett fick jag ett helt gäng som tack där jag låg bland gräs, löv och sten och de har kliat frenetiskt en hel vecka nu, men bilderna och upplevelsen gör kliet väl värt att uthärda!