... ägnade vi åt gårdssysslor. Så klart! Och vi fick mycket gjort. Dessa sysslor växer allt mer, inte minst göromålen i trädgården. Det här är en flera hundra år gammal trädgård och jag till min stora glädje hör från byborna att den vårdats av en sann trädgårdsentusiast. Åtminstone de senaste 40-50 åren. Dock har den stått övergiven minst ett par år, så mycket har hunnit växa igen..
Vi kommer att gå varsamt fram. Vi kommer att känna in och vänta in. Jag känner till många växter och ogräs, men så klart inte alla och de jag är osäker på låter jag vara ett tag till. Vi vill inte att något av värde går förlorat. Hallonlandet har dock blivit ett av mina första projekt. Det är ett solklart hallonland. Och här finns så många plantor! Men det var rejält snårigt när jag tog mig an det. Som ett enda stort buskage!
Jag njuter verkligen av tanken på att trädgården vårdats med kärlek och det syns. Så. Väl. (Bortsett från den breda, leriga jordväg som blivit efter att vi dragit in jordvärme i huset. Men det tänker vi på en annan dag!). Jag ser små blodröda pionknoppar lite här och var. Rosenbuskar. Klätterrosor. Klibbiga humleplantor som sticker upp. Rabarber. Krusbär. Jordärtskockor. Vinrankor! Fikon! Björnbär. Syrener. Persikoträd. Eller möjligtvis aprikos. Mandel. Plommon. Körsbär. Päron. Äpple. Vilket arv! Och vill vi erbjuda våra egna produkter i gårdsbutiken en vacker dag, så ger Prima oss goda förutsättningar för det.. ;)
Vi går som sagt varsamt fram, men i syrénbärsån var motorsågen rent nödvändig (vad är det förresten med män och motorsågar? Martin gick fullkomligt i trans och höll på att meja ner varenda träd i ren lusta! ... ;) Vi vet att syrénerna ska beskäras på hösten, men där var så mycket dött. Höga träd, torra som fnöske, en del fallna och liggande åt olika håll som ett enda plockepinn. Vi tog de döda nu och kommer få kapa hela bärsån i jämnhöjd till hösten. Ge den en chans att komma igen. På åkern ligger nu en hel majbrasa som väntar på att bli till sot. Och kropparna våra, fick sig en rejäl match! Barnen duellerade i nya studsmattan under tiden.. =)
Martin rensade ut kalkstensladan som ska fungera som butikslokal. Och en oerhört vänlig granne erbjöd sig att ta grävmaskinen och skrapa ur den. Det är vi mycket tacksamma för! Där sparar vi många skyffeltag och skottkärror! Vi försökte även skaka liv i jordfräsen som så passande följt med husköpet. Men. Den var sur. Sur som ättika. Jag och Martin höll på i säkert två timmar innan jag gav upp. Mannen i huset som besitter en ängels tålamod höll på i tre timmar till (ja, är ni förvånade? ;). Sedan var även han övertygad. Den var sur. Och är nu inlämnad på verkstad.
Hönsgården fick vi färdiginhägnad också. Och äntligen skulle mitt dåliga samvete över de arma små instängda ta slut. Två händer sönderrivna på grund av återbruk av hönsnät. Här fanns en hönsgård intill den stora gården som vi hellre vill använda, så jag klippte sönder, lagade och lappade. Stack mig. Rev mig. Ena armen och ryggen blev dessutom sönderbitna av .... mygg? Eller Gud förbjude, fågelloppor var det någon på jobbet som gissade på?! Bett, röda och stora som enkronor. Kliande till tusen! Fortfarande nu.
Nåväl, äntligen, äntligen klart! Luckan öppen och den ljusa världen väntandes utanför. Solen! Speciellt till er vackra höns! Kameran framme. Beredd på ett lyckligt, minnesvärt "hönssläpp"...!
Men vad hände då? Nej. Ni ville inte gå ut. Och vill fortfarande inte. Men det ska ni veta, att mitt dåliga samvete är faktiskt stillat. Jag har givit er förutsättningar för ett pickande liv på grönbete. Ett fritt härligt liv! Nu väljer ni att stanna inne. Instängda i en mörk ladugård... Men visst är det säkert så, att ni tids nog kommer att dras ut mot solskenet.
/Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad roligt att du tittar in!
Tack snälla för Din hälsning!