Inget annat än en lyckans ost

Senaste veckan har varit riktigt trevlig! Vi har haft goda skånska vänner på besök, Christine med familj. Dessutom har Inger varit på Fårö, så även vi har hunnit med en galet onyttig, men lika god och trevlig fika =) Och så barndomsvännen Emelie har vi också strandhängt och badat lite med. Det är så härligt när ni vänner kommer hit. Ni förgyller våra dagar!

Just nu är min lycka närmast total. Jag var söderut igår och besökte två keramiker, vilket var ett otroligt spännande möte!

Det hela började för ett par veckor sedan. Martin hade en lärare på högskolan som sa, i förbifarten, att hans fru är keramiker. Martin körde på vår inslagna linje om att nätverka gränslöst och frågade om han trodde att hon kunde tänka sig att utbilda mig. Läraren hade sett lite tveksam ut. Och det med all rätt. Men dagen därpå fick vi trots allt hennes nummer. Och jag ringde. 

Bara att bli ditbjuden var en stor vinst för mig. De är två keramiker som delar verkstad och när vi satt där i solen på gårdsplanen, så berättade de om sina sommarpraktikanter, som brukar ha gått två år på Capellagården och som sedan kanske antingen startar egen verkstad, eller söker sig till Konstfack. Och som de själva handplockat. När vi pratat länge och väl, om dem, om mig, min familj, vårt syfte med flytten, mina drömmar inom keramik och en hel del annat mellan himmel och jord, så kom den. Frågan.

- Vart befinner du dig rent keramiskt?

Med klunken te halvt i halsen och jordgubben likaså, hasplade jag ur mig... Sanningen. Vad ska man annars göra? Jag befinner mig på nybörjarnivå. Jag är inget annat än en brinnande, drömmande novis. Jag har inte gått någon utbildning. Knappt ens någon kurs. Men visst plöjer jag varenda bok i ämnet som jag kommer över. Och nog sitter jag i TV-soffan här hemma och tummar små skålar för att lära känna leran. Och visst kavlar jag och pressar ut leran i de formar jag hittar, också här hemma. Och visst följer jag de konstens regler som jag kan... Men som en följd av det, kan jag bara titta med drömmande blick på mina små oansenliga alster och tänka att en dag..... En dag ska jag baske mig kunna bränna de där! En dag ska jag få möjlighet att gå loss i en verkstad så där så att jag förlorar både tid och rum. En dag..

Och så stod jag där. Igår. På gårdsplanen till en vacker gård med keramikverkstad, snickeri och ateljé. Efter 2,5 timmar tackade jag för mig. Och då. I just den stunden. Blev den dagen en av de bästa någonsin i mitt liv.

De sa, av någon outgrundlig anledning som jag kanske aldrig kommer att förstå, att jag är välkommen dit i höst. En eller två dagar i veckan. De lägger upp en utbildningsplan och gör punktvisa insatser i alla de moment som jag behöver gå igenom. Däremellan har jag tillgång till verkstaden och en drängstuga om jag går loss så pass att jag behöver övernatta. Men, avslutade de. Du måste vara beredd att investera ett år i alla fall. Och att slita hårt för att lära dig.

Herregud.  Herregud! Kan vi inte bara strunta i den här sommaren och gå på hösten direkt? 

Eller förresten. Först måste vi ju fira lite midsommar. Det vill vi ju inte missa. Det blir traditionellt här på Bungemuséet med kusin Niklas, Anna och deras Wille. Dessutom kommer nog hela Fårösunds barnaklunga vara där och dansa kan jag tro. Dags att ge sig ut på ängarna och plocka blommor.. Här ska bindas kransar!

Njut av dagen. Det ska jag göra. Och så ska jag nypa mig lite i armen.. Jag är just nu absolut inget annat än en himla lyckans ost.

/Emma